Det är söndag kväll. Halva COP15 har varit, halva återstår. Jag är grymt trött. Det känns lite tveksamt hur man ska bära sig åt för att orka hela vägen (och då är jag ändå inte dem som sitter uppe hela nätterna och förhandlar...) Idag har det kommit 40 nya scouter som också ska bo och äta och hänga här på Scoutcenter Holmen, de är deltagare i något som heter Scouts for Climate Summit och kommer också från hela världen, och de kommer med ny fräsch energi och entusiasm och skrattar och pratar högt här utanför. Det blir alltid konstigt när sånt händer, på läger och sådär - när en trött, uttömd grupp möter en ny glad livfull grupp. Man kunde tänka sig att den trötta gruppen skulle bli piggare av den nya gruppens energi, men oftast känner man sig mest ännu tröttare. I jämförelse.
Dessutom betyder det att vi nu inte bara bor åtta personer i ett rum för fyra, det finns inte heller någon enda vrå på hela bygget där man kan vara för sig själv. Överallt finns det folk som pratar och skrattar, eller bara sitter med sina datorer, men som ändå finns där. Det är inte det att jag tycker illa om dem som är här, deras enda fel är att de är många. Jättemånga.
Det var lite söndagskvällsångest, det är väl helt normalt för en söndagkväll, man önskar att man hade haft mer ledig tid och mer vila innan det är dags att ta tag i vardagen igen. Vardagen i Bella Center. Vardagen som lobbygrupp. Och nästa vecka är det allvar, på ett annat sätt, det är upp till bevis. Fast jag vill mest sova och vara ensam eller med Gauthier.
Helgen har varit bra - hektisk den med - men bra. Igår var den stora demonstrationen, det var coolt. Stort. Som vanligt finns det ett spann mellan vad polisen säger och vad arrangörerna säger om deltagarantalet, men vi var mellan 35 000 och 100 000 personer där. Och det glädjer mig att se att det iallafall inte bara skrivs om våld i samband med demonstrationen, utan också om den stora stora majoriteten av oss som var fredliga. Någon som varit inne på Bella Center under demonstrationen sa också att det faktiskt märktes där, vilket det inte självklart kändes som ute i demonstrationen. Det visades på alla de stora TV-skärmarna där de brukar visa presskonferenser och sånt, och en av chefsförhandlarna hade tagit upp det i plenum och sagt att "alla de här människorna vill att vi fixar det här". Gött. En demonstration är ju egentligen ingenting mer än ett stort antal människor som bestämmer sig för att ta en söndagspromenad, på samma ställe, samtidigt. Men är man tillräckligt många så blir det massivt.
Idag har jag haft min andra hatt på, Vattenfall Power Consultant-hatten. Iklädd var jag först på Bright Green, en teknikmässa för green tech-företag, och pratade med biogas- och elbilsföretag. Sen var jag på Briggen Tre Kronor på ett seminarium om biogas i Sverige, för att nätverka lite. Den bästa kontakten jag fick var med chefen för miljönämnden i Västra Götalandsregionen, vi hade ett långt och passionerat samtal om hur man inte kan bygga bort biltrafik utan måste satsa på järnväg och cykel. Det var upplyftande att träffa en idealist i det sammanhanget - annars brukar idealisterna mest dyka upp när jag har klätt av mig den professionella hatten och istället har t.ex. en scouthalsduk.
Men nu är det stort välkomst-lek-lekande för den nya gruppen här utanför, jag borde joina. Yey.
söndag 13 december 2009
onsdag 9 december 2009
Kontakter...
Sitter och väntar på att ett möte med BUG (Big Unity Group, gruppen som ska samordna och skapa enighet mellan alla ungdomsorganisationer som är här) ska börja. Jag tänker tjuvblogga lite under tiden, för det har hänt så mycket spännande idag.
Jag stötte på Tomas Sterner i korridoren i förmiddags, han är professor i nationalekonomi på GU och jag har läst en kurs i Environmental Policy Instruments för honom. Han är lite av en kändis i miljöpolicyvärlden i Sverige, och har jobbat ganska mycket med Sveriges officiella policies, vilket kan förklara det som hände sen. Jag stannade och hälsade, han kände inte igen mig förstås, men vi hade bara precis påbörjat kallpratet när en man i övre medelåldern (vem annars...) stannade och hälsade vänskapligt på Tomas, och därför också på mig. Min puls steg när hans identitetsbricka glimtade fram och visade en tydlig rosa list med texten PARTY, och strax ovanför det, SVERIGE. Systemet här är att alla har en bricka runt halsen (det var dem det var så mycket väntande för att få tag på första dagen): vi NGO:er har gula, FN-personal har blåa, press har orangea, teknisk personal (servering etc) har gråa och "parties", alltså ländernas officiella delgationer, har rosa brickor. Man träffar inte många rosa, de är i klar minoritet. Speciellt inte från sitt eget land. Förhandlaren var en av de där - ganska många - medelålders männen som gärna berättar vitt och brett om sig själva och vad de har upplevt. Den här gången kunde det inte ha varit mer passande.
Bland annat frågade jag honom om var Sverige och skogen och fossilpriset. Han hävdade att Sverige i själva verket inte fick priset för att de har föreslagit en dålig lösning, utan för att de har föreslagit en lösning som gynnar dem själva. Det gör alla, menar han, vilket ju är sant. Han menade också att detta var en kniv i ryggen från Frankrike, för Sverige/Finland/Österrike har haft en hetsk EU-intern debatt med Frankrike i över ett år om just denna fråga, Frankrike vill ha 1990 som basår för det gynnar dem. Fair enough. Men att föreslå en baslinje som är business-as-usual, det är ju ovanligt larvigt. Klart vi inte (med bibehållen självrespekt) kan prata om att minska utsläppen "jämfört med om vi inte hade gjort nånting". Och 1990 är basåret som vi har kommit överens om för allting annat, det är helt enkelt bara fånigt att fippla med andra år.
Han pratade också om hur det går i förhandlingarna: "ganska dåligt". Intressant nog sa han också att det kanske skulle gå bra, om det inte vore för "maffian av förhandlare som är här. Det här är inte ett jobb för dem - det är en livsstil." Han gav flera exempel på förhandlare som har sina egna agendor och ibland t.o.m. går på tvärs med vad deras egna regeringar säger (Indien, Brasilien, USA) och de är så inkörda på sina spår att de bara inte ändrar sig.
Appropå "the Danish text" som jag skrev om igår så menade han att det inte är något konstigt alls, att flera länder/grupper har egna textförslag som de kanske eller kanske inte kommer lägga fram, och att Danmark har en speciell roll att göra det eftersom de är ordförandeland. (En annan källa, som hade varit på business-organisationernas briefing, menade att det troligen var ett mediastunt att läcka texten, för att skaka om förhandlingarna med en eller annan dold agenda.)
Hur som helst, just när jag skulle till att fråga honom om vem man ska prata med om genderfrågor i svenska delegationen (det är ju med den inriktningen jag är här), så ringde hans telefon och han sa hejdå och gick iväg för att svara. Deppigt – i ungefär två sekunder. Sen kommer nämligen en annan medelålders man med en svensk party-bricka förbi, och han hejar också glatt på Tomas Sterner. Honom kände jag dessutom igen från någon tidningsintervju – det var Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare. Han stannade också och pratade en liten stund, men var betydligt mer stressad än den andra mannen. När han avslutade för att springa iväg och hinna äta lite under sin lunch-slot hängde jag glatt på, och ställde frågan om genderansvarig till honom istället. Han hade inget bra svar, men hänvisade mig vidare till en annan som skulle kunna svara.
Efteråt var jag så himla stolt över mig själv. Inte för att jag egentligen gjorde något aktivt för att träffa de här personerna, men jag tog mig samman och stannade för att hälsa på Tomas Sterner när jag såg honom fast jag var på väg att bara gå förbi. Och sen tog jag också modet att hänga efter Anders Turesson och fråga honom vad jag ville veta. Tidigare på förmiddagen hade jag suttit för mig själv och följt en rekommendation som jag fått av flera personer som varit på sådana här möten innan – ge dig själv tydliga mål, och försök uppnå dem. Överst stod: ”Komma i kontakt med den svenska delegationen.” Check!
Det hände ännu fler bra saker idag. Jag och Wilhelm träffade och hängde en stund med Emma, som är här med sitt jobb. Vi tre har pluggat ihop, och ryktet säger att ännu en av våra klasskompisar (Ylva) dyker upp i helgen – att vi alla träffas här måste helt enkelt betyda att COP, UNFCCC och klimatförändringar är spot on för det vi lärt oss.
I EU-paviljongen hittade vi Emelie, en annan gemensam bekant till mig och Wilhelm (denna gång från Scouterna). Hon har världens just nu coolaste jobb. Hon jobbar med att kopiera och förstöra papper… Papprena från de stängda mötena! De mötena där saker verkligen händer. (Som chefsförhandlaren sa, ”På de öppna plenumsessionerna händer absolut ingenting. Allt viktigt sker bakom stängda dörrar.”) Hon har en rosa bricka och får vara med i princip överallt, hela tiden. Gud vad jag skulle vilja, men inte klara att ha det jobbet. Som det är nu kan jag åtminstone se som min medborgerliga uppgift att sprida den lilla information jag kommer över… :)
Jag stötte på Tomas Sterner i korridoren i förmiddags, han är professor i nationalekonomi på GU och jag har läst en kurs i Environmental Policy Instruments för honom. Han är lite av en kändis i miljöpolicyvärlden i Sverige, och har jobbat ganska mycket med Sveriges officiella policies, vilket kan förklara det som hände sen. Jag stannade och hälsade, han kände inte igen mig förstås, men vi hade bara precis påbörjat kallpratet när en man i övre medelåldern (vem annars...) stannade och hälsade vänskapligt på Tomas, och därför också på mig. Min puls steg när hans identitetsbricka glimtade fram och visade en tydlig rosa list med texten PARTY, och strax ovanför det, SVERIGE. Systemet här är att alla har en bricka runt halsen (det var dem det var så mycket väntande för att få tag på första dagen): vi NGO:er har gula, FN-personal har blåa, press har orangea, teknisk personal (servering etc) har gråa och "parties", alltså ländernas officiella delgationer, har rosa brickor. Man träffar inte många rosa, de är i klar minoritet. Speciellt inte från sitt eget land. Förhandlaren var en av de där - ganska många - medelålders männen som gärna berättar vitt och brett om sig själva och vad de har upplevt. Den här gången kunde det inte ha varit mer passande.
Bland annat frågade jag honom om var Sverige och skogen och fossilpriset. Han hävdade att Sverige i själva verket inte fick priset för att de har föreslagit en dålig lösning, utan för att de har föreslagit en lösning som gynnar dem själva. Det gör alla, menar han, vilket ju är sant. Han menade också att detta var en kniv i ryggen från Frankrike, för Sverige/Finland/Österrike har haft en hetsk EU-intern debatt med Frankrike i över ett år om just denna fråga, Frankrike vill ha 1990 som basår för det gynnar dem. Fair enough. Men att föreslå en baslinje som är business-as-usual, det är ju ovanligt larvigt. Klart vi inte (med bibehållen självrespekt) kan prata om att minska utsläppen "jämfört med om vi inte hade gjort nånting". Och 1990 är basåret som vi har kommit överens om för allting annat, det är helt enkelt bara fånigt att fippla med andra år.
Han pratade också om hur det går i förhandlingarna: "ganska dåligt". Intressant nog sa han också att det kanske skulle gå bra, om det inte vore för "maffian av förhandlare som är här. Det här är inte ett jobb för dem - det är en livsstil." Han gav flera exempel på förhandlare som har sina egna agendor och ibland t.o.m. går på tvärs med vad deras egna regeringar säger (Indien, Brasilien, USA) och de är så inkörda på sina spår att de bara inte ändrar sig.
Appropå "the Danish text" som jag skrev om igår så menade han att det inte är något konstigt alls, att flera länder/grupper har egna textförslag som de kanske eller kanske inte kommer lägga fram, och att Danmark har en speciell roll att göra det eftersom de är ordförandeland. (En annan källa, som hade varit på business-organisationernas briefing, menade att det troligen var ett mediastunt att läcka texten, för att skaka om förhandlingarna med en eller annan dold agenda.)
Hur som helst, just när jag skulle till att fråga honom om vem man ska prata med om genderfrågor i svenska delegationen (det är ju med den inriktningen jag är här), så ringde hans telefon och han sa hejdå och gick iväg för att svara. Deppigt – i ungefär två sekunder. Sen kommer nämligen en annan medelålders man med en svensk party-bricka förbi, och han hejar också glatt på Tomas Sterner. Honom kände jag dessutom igen från någon tidningsintervju – det var Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare. Han stannade också och pratade en liten stund, men var betydligt mer stressad än den andra mannen. När han avslutade för att springa iväg och hinna äta lite under sin lunch-slot hängde jag glatt på, och ställde frågan om genderansvarig till honom istället. Han hade inget bra svar, men hänvisade mig vidare till en annan som skulle kunna svara.
Efteråt var jag så himla stolt över mig själv. Inte för att jag egentligen gjorde något aktivt för att träffa de här personerna, men jag tog mig samman och stannade för att hälsa på Tomas Sterner när jag såg honom fast jag var på väg att bara gå förbi. Och sen tog jag också modet att hänga efter Anders Turesson och fråga honom vad jag ville veta. Tidigare på förmiddagen hade jag suttit för mig själv och följt en rekommendation som jag fått av flera personer som varit på sådana här möten innan – ge dig själv tydliga mål, och försök uppnå dem. Överst stod: ”Komma i kontakt med den svenska delegationen.” Check!
Det hände ännu fler bra saker idag. Jag och Wilhelm träffade och hängde en stund med Emma, som är här med sitt jobb. Vi tre har pluggat ihop, och ryktet säger att ännu en av våra klasskompisar (Ylva) dyker upp i helgen – att vi alla träffas här måste helt enkelt betyda att COP, UNFCCC och klimatförändringar är spot on för det vi lärt oss.
I EU-paviljongen hittade vi Emelie, en annan gemensam bekant till mig och Wilhelm (denna gång från Scouterna). Hon har världens just nu coolaste jobb. Hon jobbar med att kopiera och förstöra papper… Papprena från de stängda mötena! De mötena där saker verkligen händer. (Som chefsförhandlaren sa, ”På de öppna plenumsessionerna händer absolut ingenting. Allt viktigt sker bakom stängda dörrar.”) Hon har en rosa bricka och får vara med i princip överallt, hela tiden. Gud vad jag skulle vilja, men inte klara att ha det jobbet. Som det är nu kan jag åtminstone se som min medborgerliga uppgift att sprida den lilla information jag kommer över… :)
tisdag 8 december 2009
Var är nyheterna?
Lätt frustrerad måste jag bara kommentera/dementera det jag skrev innan idag, om att man måste följa media för att få veta vad som egentligen händer här inne. Det är inte sant. Media är sega och ytterst tystlåtna. Under eftermiddagen/kvällen har det dykt upp två saker som verkar väldigt stora för mig, och som jag inte hittar någonstans när jag vill läsa mer om det. Mina källor är den alltid lika pålitliga djungeltrumman, samt någon av de tusen mejllistor som finns för att samordna alla unga som är här. "Jag hörde av nån som hörde av nån" verkar vara ett tema i möteskaoset här....
Sakerna är:
1. Afrikagruppen lämnade förhandlingarna i eftermiddags, i protest mot att de rika länderna inte kommer upp med vettiga utsläppsmål. Antagligen rätt gjort, men helt katastrofalt för mötet.
2. Danmark har tydligen föreslagit (inofficiellt) en massa dåliga saker, t.ex. att de länder som idag är rika länder ska få ha en dubbelt så hög utsläppsnivå per capita år 2050 som de som idag är fattiga länder. Hur tänkte dom då, kan man fråga sig?
Kom nu ihåg var ni läste det först....
Sakerna är:
1. Afrikagruppen lämnade förhandlingarna i eftermiddags, i protest mot att de rika länderna inte kommer upp med vettiga utsläppsmål. Antagligen rätt gjort, men helt katastrofalt för mötet.
2. Danmark har tydligen föreslagit (inofficiellt) en massa dåliga saker, t.ex. att de länder som idag är rika länder ska få ha en dubbelt så hög utsläppsnivå per capita år 2050 som de som idag är fattiga länder. Hur tänkte dom då, kan man fråga sig?
Kom nu ihåg var ni läste det först....
Sverige: gårdagens fossil
Jag har hittat sofforna i Bella Center. Det är ett stort lyft. Jag sitter uppkrupen i ett hörn precis som jag skulle göra hemma, fast jag är mitt i händelsernas centrum. Kanske stormens öga? Det känns som händelsernas centrum mest för att "alla är här". Vi är delegater från 15 stora, små, rika, fattiga, nära och långt borta länder. Alla har träffat folk från deras länder - delegater, media, organisationer, folk som har varit scouter i deras länder, osv osv. Jag träffade SVT nyss, ett par från Lilla Aktuellt, och försökte få dem att vilja intervjua mig om Scouterna och COP15. Det hade varit logiskt tycker jag. De verkade lagom entusiatiska och jag missade att ta deras kontaktuppgifter, så jag kan inte stalka dem framöver, så det kommer nog tyvärr inte hända...
På ett annat sätt känns det inte alls som händelsernas centrum, för det är så kaotiskt. Så himla mycket folk, information och grejer på gång. Om man vill veta vad som har hänt är det nästan enklast att gå till de vanliga svenska webtidningarna, som jag skulle gjort hemma också. Det är en mediaroll som jag inte förstått så tydligt tidigare - att gallra och kanalisera information. Jag kan inte vara överallt samtidigt även om jag är på plats, men media kan det, och plocka vidare det som är relevant till mig. Eller så kan de inte heller det, men fristaljar... En mäktig aktör, indeed!
Igår fick Sverige en föga hedrande andraplats i "fossile of the day award", som delas ut varje dag till de tre länder eller grupper som gör sämst ifrån sig och hindrar förhandlingarna. Sverige fick det för att vi - vilket är rent vansinne - tycker att utsläppen från skogsindustrin inte ska jämföras mot basåret 1990 som alla andra utsläpp ska, utan istället mot ett "business as usual scenario". Det är helt helt världelöst och något man inte skulle förvänta sig ens av USA eller Australien. Och så är det Sverige, Finland och Österrike som driver frågan. Vad det innebär är att så länge skogsindustrin släpper ut mindre koldioxid än "vad de skulle ha gjort om inget hade hänt" så vill Sverige att det ska räknas som en utsläppsminskning, fast det i själva verket är en ökning jämfört med dagens utsläpp. ALLVARLIGT! Såhär kan vi inte hålla på. Sverige som vill framstå som så himla duktiga jämt, och så försöker de smyga in sånt här bakom kulisserna.
Själv hade jag trott att Saudiarabien skulle få fossilpriset igår, för de ställde sig upp i plenum och sa att de inte tror på klimatforskarna och att de har fel. Suck. Det stadiet trodde jag verkligen att vi var förbi, åtminstone i det här forumet. Men jag snackade med en av dem som delar ut priset igår, och han sa att han hade fått veta av en Saudiarabisk delegat förra året att de får en bonus på lönen varje gång de blir utnämnda till fossile of the day, och det var inget de ville uppmuntra... (Saudiarabien hade fått ett vanhedersomnämnande igår, med förhoppningen att det inte påverkar delegaternas lön.)
Andra saker: Wilhelm är här! Han representerar World Association of the Scout Movement, som är den andra världsscoutsrörelsen. Läs hans blog också!
På ett annat sätt känns det inte alls som händelsernas centrum, för det är så kaotiskt. Så himla mycket folk, information och grejer på gång. Om man vill veta vad som har hänt är det nästan enklast att gå till de vanliga svenska webtidningarna, som jag skulle gjort hemma också. Det är en mediaroll som jag inte förstått så tydligt tidigare - att gallra och kanalisera information. Jag kan inte vara överallt samtidigt även om jag är på plats, men media kan det, och plocka vidare det som är relevant till mig. Eller så kan de inte heller det, men fristaljar... En mäktig aktör, indeed!
Igår fick Sverige en föga hedrande andraplats i "fossile of the day award", som delas ut varje dag till de tre länder eller grupper som gör sämst ifrån sig och hindrar förhandlingarna. Sverige fick det för att vi - vilket är rent vansinne - tycker att utsläppen från skogsindustrin inte ska jämföras mot basåret 1990 som alla andra utsläpp ska, utan istället mot ett "business as usual scenario". Det är helt helt världelöst och något man inte skulle förvänta sig ens av USA eller Australien. Och så är det Sverige, Finland och Österrike som driver frågan. Vad det innebär är att så länge skogsindustrin släpper ut mindre koldioxid än "vad de skulle ha gjort om inget hade hänt" så vill Sverige att det ska räknas som en utsläppsminskning, fast det i själva verket är en ökning jämfört med dagens utsläpp. ALLVARLIGT! Såhär kan vi inte hålla på. Sverige som vill framstå som så himla duktiga jämt, och så försöker de smyga in sånt här bakom kulisserna.
Själv hade jag trott att Saudiarabien skulle få fossilpriset igår, för de ställde sig upp i plenum och sa att de inte tror på klimatforskarna och att de har fel. Suck. Det stadiet trodde jag verkligen att vi var förbi, åtminstone i det här forumet. Men jag snackade med en av dem som delar ut priset igår, och han sa att han hade fått veta av en Saudiarabisk delegat förra året att de får en bonus på lönen varje gång de blir utnämnda till fossile of the day, och det var inget de ville uppmuntra... (Saudiarabien hade fått ett vanhedersomnämnande igår, med förhoppningen att det inte påverkar delegaternas lön.)
Andra saker: Wilhelm är här! Han representerar World Association of the Scout Movement, som är den andra världsscoutsrörelsen. Läs hans blog också!
söndag 6 december 2009
...aaaand we're in!
Inne på Bella Center nu, helt överväldigad. Det är verkligen enormt. Och massor med folk är här fast det inte ens har börjat än... Imorgon kommer bli galet tror jag, har hört att de har utfärdat dubbelt så många ackrediteringar som antalet människor som får plats här inne, och det är ändå 10 000 pers. Men vi har fått våra brickor! Jag är helt wiiiiiiiiiiiii, det här är så coolt!!
Vi fick köa först utanför vi ens fick komma in i huset i kanske en kvart, sen släppte de in oss till kön till säkerhetskontrollen (som var som på flygplatser) som kanske tog trekvart. Sen var det kö till själva registreringen, säg en halvtimme, och sen till att få sitt foto taget. Men nu finns vi, vi finns i UNFCCCs mäktiga system och har tillträde till maktens salonger. Typ, det är massa möten som vi inte får gå på såklart (de flesta möten är stängda), men vi är iaf här, i samma korridorer.
Nu måste jag springa för det är en bit att gå till utgången (man lär planera för 10min transportsträcka för att ta sig någonstans när man är här, tror jag), och jag ska iväg på ett annat möte. ICMYO tror jag det hette, Coordination Meeting of International Youth Organisations. Vilket borde bli CMIYO iofs... Men det är internationella ungdomsorganisationer som ska samordna sig, typ scouterna, YMCA, European Youth Forum osv. Vi får se. Jag känner redan att jag kanske mest skulle vilja sova, det här blir två hårda veckor tror jag...
Vi fick köa först utanför vi ens fick komma in i huset i kanske en kvart, sen släppte de in oss till kön till säkerhetskontrollen (som var som på flygplatser) som kanske tog trekvart. Sen var det kö till själva registreringen, säg en halvtimme, och sen till att få sitt foto taget. Men nu finns vi, vi finns i UNFCCCs mäktiga system och har tillträde till maktens salonger. Typ, det är massa möten som vi inte får gå på såklart (de flesta möten är stängda), men vi är iaf här, i samma korridorer.
Nu måste jag springa för det är en bit att gå till utgången (man lär planera för 10min transportsträcka för att ta sig någonstans när man är här, tror jag), och jag ska iväg på ett annat möte. ICMYO tror jag det hette, Coordination Meeting of International Youth Organisations. Vilket borde bli CMIYO iofs... Men det är internationella ungdomsorganisationer som ska samordna sig, typ scouterna, YMCA, European Youth Forum osv. Vi får se. Jag känner redan att jag kanske mest skulle vilja sova, det här blir två hårda veckor tror jag...
“The destiny of the young generation will not be written for us, it will be written by us.”
Igår och idag är vi på Conference of Youth, ett möte för alla ungdomsorganisationer som kommer på COP15. Och det är faktiskt en hel del. Vi var 500 personer igår, idag förväntar de sig att det kommer 700. (Fast det skulle egentligen börjat för snart en halvtimme sen och än så länge är vår delegation nästan ensamma i den överdådigt utsmyckade aulan på Köpenhamns universitet, så vi får väl se…) Det är en viktig samling, för att under COP15 kommer vi att agera som en förhandlingsgrupp: YUNGO (YOuth Non Governmental Organisations). Vi kommer att ha en massa möten, en massa arbetsgrupper; vi kommer att bevaka frågor, göra aktioner, uttalanden och mediakontakter tillsammans. Det kommer bli gött! Det finns en otrolig energi och vilja i en sånhär samling människor. De har frigjort minst två veckor av sitt liv och rest över hela världen för att delta i något som skulle kunna liknas vid ett årsmöte – som det i de flesta föreningar är jättesvårt att få folk att vilja lägga ens två timmar i sin egen stad på.
Det här är förstås inte vilket årsmöte som helst. Och det är inte heller vilka människor som helst. Alla här är unga - jag var troligen bland de äldsta - men det finns ändå så otroligt mycket kunskap och erfarenhet bland oss. Jag kommer att delta i en av undergrupperna till arbetsgruppen Policy (alltså själva förhanlingstexterna och innehållet i överenskommelsen), som heter Technology Transfer. Området handlar om hur teknik ska överföras från de rika länderna till de fattiga länderna, och är ett av de områden som kommer diskuteras intensivt under COP15. Vår grupp kommer att följa förhandlingarna på detta område, bestämma vad vi som världens unga står för på det här området, och försöka påverka så mycket vi kan.
Vi var sex personer som träffades igår för ett uppstartsmöte med Technology Transfer-gruppen. De sex personerna bestod av:
- 2 ingenjörer som jobbar med alternativa energilösningar (varav jag är en),
- 1 som pluggar till ingenjör med miljöpolicy-inriktning,
- 1 som jobbar med finansiering av gröna uppstartsföretag,
- 1 som har läst massa kurser och haft praktikplatser inom amerikansk miljölagstiftning, och
- 1 som följt technology transfer-frågan i klimatförhandlingarna i flera år – både i skolan, på praktikplats i amerikanska senaten, och på plats på förhandlingsmöten t.ex. i Barcelona.
Jag trodde jag hade koll och var påläst på Kyotoprotokollet och miljöteknik, men jämfört med de här människorna är jag verkligen grön. (haha) Och det är ju en fantastisk sak! Vilket sjukt bra team vi kan bli! Och dessutom – ökar det inte vår tillförsikt till framtiden, att det finns så många fantastiskt kompetenta ungdomar som verkligen bryr sig? Och som verkligen kan det här? Som kommer ta över när kostymgubbarna där inne flyttar på sig?
I slutet av dagen igår höll en av de verkliga veteranerna i den globala ungdomsrörelsen för klimatet ett tal. Hon var kanske max 23 men veteran för hon har varit med i fem år, ända sedan ungdomar för första gången började organisera sig såhär på COP10 i Montreal. Jag satt och rös under hennes tal, om vad vi faktiskt har möjlighet att göra om vi samarbetar. Efter gårdagen är jag beredd att hålla med henne när hon sa “The destiny of this generation will not be written for us. It will be written by us.”
Det här är förstås inte vilket årsmöte som helst. Och det är inte heller vilka människor som helst. Alla här är unga - jag var troligen bland de äldsta - men det finns ändå så otroligt mycket kunskap och erfarenhet bland oss. Jag kommer att delta i en av undergrupperna till arbetsgruppen Policy (alltså själva förhanlingstexterna och innehållet i överenskommelsen), som heter Technology Transfer. Området handlar om hur teknik ska överföras från de rika länderna till de fattiga länderna, och är ett av de områden som kommer diskuteras intensivt under COP15. Vår grupp kommer att följa förhandlingarna på detta område, bestämma vad vi som världens unga står för på det här området, och försöka påverka så mycket vi kan.
Vi var sex personer som träffades igår för ett uppstartsmöte med Technology Transfer-gruppen. De sex personerna bestod av:
- 2 ingenjörer som jobbar med alternativa energilösningar (varav jag är en),
- 1 som pluggar till ingenjör med miljöpolicy-inriktning,
- 1 som jobbar med finansiering av gröna uppstartsföretag,
- 1 som har läst massa kurser och haft praktikplatser inom amerikansk miljölagstiftning, och
- 1 som följt technology transfer-frågan i klimatförhandlingarna i flera år – både i skolan, på praktikplats i amerikanska senaten, och på plats på förhandlingsmöten t.ex. i Barcelona.
Jag trodde jag hade koll och var påläst på Kyotoprotokollet och miljöteknik, men jämfört med de här människorna är jag verkligen grön. (haha) Och det är ju en fantastisk sak! Vilket sjukt bra team vi kan bli! Och dessutom – ökar det inte vår tillförsikt till framtiden, att det finns så många fantastiskt kompetenta ungdomar som verkligen bryr sig? Och som verkligen kan det här? Som kommer ta över när kostymgubbarna där inne flyttar på sig?
I slutet av dagen igår höll en av de verkliga veteranerna i den globala ungdomsrörelsen för klimatet ett tal. Hon var kanske max 23 men veteran för hon har varit med i fem år, ända sedan ungdomar för första gången började organisera sig såhär på COP10 i Montreal. Jag satt och rös under hennes tal, om vad vi faktiskt har möjlighet att göra om vi samarbetar. Efter gårdagen är jag beredd att hålla med henne när hon sa “The destiny of this generation will not be written for us. It will be written by us.”
fredag 4 december 2009
Jag ÄR i Köpenhamn...
När jag för kanske tre år sedan fick veta att COP15 skulle hållas i Köpenhamn, och att det troligen skulle det vara det avgörande mötet för att få till en fortsättning på Kyotoprotokollet, så tänkte jag "det måste finnas något sätt att nästla sig in, när det är så nära...". Egentligen var det en högst ologisk tanke. Varför skulle det vara enklare att ta sig in på ett världsmöte av den här digniteten bara för att värdlandet råkar ligga nära ens eget land? Men antagligen just för att jag tänkte så har jag hållit ögonen öppna och faktiskt fått en biljett in.
Jag kommer att delta i klimatmötet som delegat för WAGGGS - World Association of Girl Guides and Girl Scouts. Scouterna är verkligen en fantastisk rörelse. Jag har spenderat dagen idag på att gå igenom vad vi som delegation står för, och hur vi enkelt och tydligt och självsäkert berättar vad WAGGGS är och gör, t.ex. om man skulle möta Obama i hissen... Jag känner mig stoltare än någonsin över att vara scout. Om någon någonsin trodde att det handlade om knopar och kottar kan ni släppa det nu. Det handlar om förändra världen. Det handlar om att hjälpa unga människor att bli allt de har möjlighet att bli, att få dem att tro på sig själva, och ge dem verktyg för att förändra. Scouting har tagit mig hit, till vad som skulle kunna vara den viktigaste samlingen i mänsklighetens historia. Bara som ett exempel.
Vi är 38 miljoner scouter i hela världen. Vi är 10 miljoner i WAGGGS, vilket gör oss till den största organisationen som finns för flickor och unga kvinnor. Vi är här för att berätta - tillsammans med alla andra ungdomsorganisationer och kvinnoorganisationer som är här - att nu är det dags att lyssna på oss. How old are you in 2050? De som fattar besluten är döda då. Jag och de miljoner tjejer jag representerar lever, och vi lever med konsekvenserna av besluten. Dessutom: jag representerar tjejer i hela världen - HELA världen. Även de flickscouter som måste gå för att hämta vatten varje dag och tack vare klimatförändringarna måste gå längre och längre sträckor, och därför inte längre hinner gå i skolan. Och de som kommer att vara tvugna att fly sina länder för att de helt sonika hamnar under vattenytan. Och de som drabbas av sjukdomar som sprids fortare när klimatet blir varmare och som inte får sjukvård för att de har fel kön och inte prioriteras. Melodramatiskt, men sant.
Att jag är här, att jag är här genom WAGGGS, det knyter ihop de två starka engagemang jag haft så länge jag kan minnas: miljö och jämlikhet. Och det är scouting som är knuten. Om du vill fortsätta tänka på knopar när du tänker på scouting, är det den typen av knop du ska tänka på.
Jag kommer att delta i klimatmötet som delegat för WAGGGS - World Association of Girl Guides and Girl Scouts. Scouterna är verkligen en fantastisk rörelse. Jag har spenderat dagen idag på att gå igenom vad vi som delegation står för, och hur vi enkelt och tydligt och självsäkert berättar vad WAGGGS är och gör, t.ex. om man skulle möta Obama i hissen... Jag känner mig stoltare än någonsin över att vara scout. Om någon någonsin trodde att det handlade om knopar och kottar kan ni släppa det nu. Det handlar om förändra världen. Det handlar om att hjälpa unga människor att bli allt de har möjlighet att bli, att få dem att tro på sig själva, och ge dem verktyg för att förändra. Scouting har tagit mig hit, till vad som skulle kunna vara den viktigaste samlingen i mänsklighetens historia. Bara som ett exempel.
Vi är 38 miljoner scouter i hela världen. Vi är 10 miljoner i WAGGGS, vilket gör oss till den största organisationen som finns för flickor och unga kvinnor. Vi är här för att berätta - tillsammans med alla andra ungdomsorganisationer och kvinnoorganisationer som är här - att nu är det dags att lyssna på oss. How old are you in 2050? De som fattar besluten är döda då. Jag och de miljoner tjejer jag representerar lever, och vi lever med konsekvenserna av besluten. Dessutom: jag representerar tjejer i hela världen - HELA världen. Även de flickscouter som måste gå för att hämta vatten varje dag och tack vare klimatförändringarna måste gå längre och längre sträckor, och därför inte längre hinner gå i skolan. Och de som kommer att vara tvugna att fly sina länder för att de helt sonika hamnar under vattenytan. Och de som drabbas av sjukdomar som sprids fortare när klimatet blir varmare och som inte får sjukvård för att de har fel kön och inte prioriteras. Melodramatiskt, men sant.
Att jag är här, att jag är här genom WAGGGS, det knyter ihop de två starka engagemang jag haft så länge jag kan minnas: miljö och jämlikhet. Och det är scouting som är knuten. Om du vill fortsätta tänka på knopar när du tänker på scouting, är det den typen av knop du ska tänka på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)