Det bidde en tumnagel...knappt

Jag är hemma igen och COP15 är slut. Vad hände, vad är slutsatsen? Jag tycker nog att man sett förvånansvärt få löpsedlar om det, med tanke på uppmärksamheten och förväntningarna som fanns inför detta möte. SAAB har fått de stora svarta rubrikerna (åtminstone här i västsverige) - förståeligt, eftersom det berör fler person direkt och akut. På några års sikt tror jag att utfallet (eller avsaknaden av utfall) av Köpenhamnsmötet kommer påverka svenskarna betydligt mer än frånvaron av SAAB.

Visst var det ett tag sedan jag förväntade mig att det skulle komma ut ett ordentligt avtal från det här mötet, det stod ju ganska klart någon månad i förväg. Häromdagen skrev jag att det bästa i det här läget vore om förhandlingarna bröt ihop helt och hållet. Och det gjorde de, nästan. Men bara så nästan att utkomsten istället blev kanske sämsta möjliga. Man kom fram till något, "the Copenhagen Accord", en tolv punkter lång text som i princip bara består av blaj. Mötet antog inte texten eftersom inte alla länder var för (och FN fattar bara beslut enligt konsensusprincipen), mest på grund av att den är så innehållslös. Istället "noterades" den, vilket är högst oklart vad det betyder. Klart är åtminstone att ingen lovar någonting och ingen kan hållas ansvarig om de bryter mot överenskommelsen. Fast det nästan inte finns något att bryta mot, eftersom den är så flummig...

Texten innehåller två saker av något mer konkret karaktär. Den ena är att 2-gradersmålet nämns, men utan att säga att man faktiskt ska hålla temperaturökningen under 2 grader. Texten säger "we shall, recognizing the scientific view that the increase in global temperature should be below 2 degrees Celsius, on the basis of equity and in the context of sustainable development, enhance our long-term cooperative action to combat climate change". Det är stor skillnad på shall och should på politiska. Vi ska (shall) öka vårt samarbete, och temperaturökningen borde (should) begränsas till 2 grader. Sådär övertygande...

Den andra konkreta saken är finansiering, tre av de tolv punkterna behandlar finansiering, och det är det enda som innehåller några siffror. För all del bra att det gör det, detta har varit en knäckfråga länge, och även om U-länderna förstås inte är nöjda med de bud som lagts av de rika länderna så är det iallafall tillräckligt bra för att ha kommit med i den här texten.

(Värt att notera är dock att mina källor (Johan) på Fysisk Resursteori menar att Christian Azar och gänget inte alls är lika uppgivna. Att tvågradersmålet överhuvudtaget nämns är ett viktigt steg framåt, menar de. Och eftersom det är de som har lärt mig i princip allt jag kan om det här så tycker jag inte det är helt fy skam.)

Under själva mötet fanns också en stor mängd andra dokument som jobbades med, de som förhoppningsvis ska ligga till grund för själva avtalet i framtiden. Det var nästan att titta på dem som gjorde mig mest ledsen. De här dokumenten har varit 15, 20 sidor långa och fyllda med detaljer - förvisso detaljer som länderna inte är överens om - men också resultatet av bland annat vårt hårda arbete för att få in ord som "youth" och "women" på relevanta ställen i texterna. Nu innehåller de ingenting längre, "Outcome of the Ad hoc Working Group on Long Term Cooperative Action" (som jag tyvärr inte kan länka till just nu för servern verkar vara nere, men hitta den på unfccc.int om du är nyfiken) är nu en halv sida där det står att gruppen ska jobba vidare på COP16. Jag förstår väl att den gamla texten finns kvar nånstans och att de tar upp den igen i Mexico, men det känns bara så sorgligt. Allt arbete, alla tusentals mantimmar som plöjts ner i den där texten, och allt man kan komma fram till är att man ska jobba vidare någon annan gång.

Det är det som gör mig så orolig. Köpenhamn hade otroligt höga förväntningar ställda på sig, inte bara från miljörörelsens sida: fler stadsöverhuvuden än vad som någonsin samlats tidigare (!) var på plats. Det säger något om hur mötet stod på allas agendor. Att stadsöverhuvudena kommer betyder att makten att förhandla fanns på plats, det är bara de som har makten att göra stora ändringar utan att fråga om lov först. Och trots kunde man inte komma längre än såhär. Till ett blahäh. Länderna står otroligt långt ifrån varandra. Som Thomas Sterner sa i en intervju: "Om man ska gå in i en affär och pruta och vill betala 10 och försäljaren vill ha 12 så snackar man ett tag och kommer kanske överens om 11. Men om säljaren säger 150 000 och du vill ge 10 så är det mycket svårt att nå fram till en kompromiss."

Vad kommer att ha ändrats till Mexico City? Vad talar för att vi kommer komma överens då? Lösningen ligger alltid ett möte bort... Jag börjar tvivla på att problemet kan lösas inom FN, vilket känns hopplöst i sig, eftersom jag förut trodde att det var det enda ordenliga sättet att lösa det på. Kanske är det som Maria Wetterstrand skriver, att det behövs andra krafter, och att det finns - måste finnas - andra sätt att komma framåt. För klimatet har inte tid att vänta.