tisdag 15 december 2009

The resurection of YUNGO

Igår var jag lite trött och less på YUNGO. Idag har jag fått omvärdera min ståndpunkt. Som med alla samarbeten har det för- och nackdelar: man får ibland ge efter för saker man inte gillar, men å andra sidan får man ut saker man inte hade kunnat fixa själv. Två av den andra sortens saker hände idag.

Först blev jag utvald att sitta i "den inre cirkeln" på ett möte mellan några av EUs ministrar och ungdomarna. Vi var tio stycken unga som skulle sitta i en ring tillsammans med ministrarna, och fråga varsinn fråga till dem. Jag hade massor av saker jag ville veta. Hur tar de hänsyn till flickor och unga kvinnor i klimatförhandlingarna? Hur tänker Sverige & co. egentligen när det gäller basår i LULUCF (utsläpp från skogsbruk)? Och kanske mest av allt: vad kan man som NGO-representant på ett sånthär möte faktiskt göra för att påverka förhandlingarna, finns det något som övertygar slipade klimatförhandlare? På plats skulle det finnas ministrar eller andra höga representanter från Sverige, Finland, Österrike, Frankrike, Lettland, Irland, Belgien och Holland. Det är ju typiskt något som man inte enkelt styr upp själv.

Tyvärr blev det inte riktigt så bra som det var tänkt, vilket man kanske också får vänta sig när man har med den här typen av stressade människor att göra. Svensken, Österrikaren och Letten kom inte överhuvudtaget (inte Bellman heller...), och flera av de andra kom sent eller gick tidigt. Och allt tog längre tid än det skulle, så jag fick aldrig ställa min fråga. :( Det kompenserades delvis av att jag satt jämte finländaren och hann prata ganska länge med honom innan det började, och jag fick ha honom för mig själv eftersom vi pratade svenska... Han sa något i stil med den svenska förhandlaren från häromdagen om hur de tänker kring basåren, att vi ändå är så duktiga och inte borde bli straffade genom ett dåligt valt basår.

Den andra bra saken hände i Tech Transfer-gruppen, som jag helt givit upp på. Någon av amerikanerna i gruppen fixade ett möte med en av deras huvudförhandlare i tech transfer-frågan, och det kunde jag ju inte låta bli att gå på... Förhandlaren visade sig vara en kvinna, max 35 år gammal skulle jag säga, men professor på Stanford och specialist inom de här frågorna. Grymt coolt. Dessutom var hon väldigt trevlig. Detta var mitt första möte med en amerikansk klimatförhandlare, och efter allt man har hört om USAs ståndpunkter här hade jag verkligen väntat mig Medelålders Man med Mage och Mun men Utan Öron. Om ni förstår konceptet. Det här var helt annorlunda. Hon förklarade vilka av förslagen i texten som kommer från utvecklade respektive utvecklingsländer, och ungefär hur de tänker (eller iallafall hur de utvecklade länderna tänker). Allt verkade väldigt vettigt, måste jag säga, vilket kanske också tyder på att hon var professionell politiker eftersom jag inte tror att jag håller med USA i speciellt många frågor egentligen... Hon berättade också lite hur snacket går i den amerikanska delegationen, och sa flera gånger "us environmental engineers" vilket fick mig att vilja gå och fika med henne och snacka miljöingenjörsskap mycket mycket längre än vad hon hade tid med.

Hon var cool.

Nu är bara frågan - hur får man hennes jobb?

Inga kommentarer: