“The destiny of the young generation will not be written for us, it will be written by us.”

Igår och idag är vi på Conference of Youth, ett möte för alla ungdomsorganisationer som kommer på COP15. Och det är faktiskt en hel del. Vi var 500 personer igår, idag förväntar de sig att det kommer 700. (Fast det skulle egentligen börjat för snart en halvtimme sen och än så länge är vår delegation nästan ensamma i den överdådigt utsmyckade aulan på Köpenhamns universitet, så vi får väl se…) Det är en viktig samling, för att under COP15 kommer vi att agera som en förhandlingsgrupp: YUNGO (YOuth Non Governmental Organisations). Vi kommer att ha en massa möten, en massa arbetsgrupper; vi kommer att bevaka frågor, göra aktioner, uttalanden och mediakontakter tillsammans. Det kommer bli gött! Det finns en otrolig energi och vilja i en sånhär samling människor. De har frigjort minst två veckor av sitt liv och rest över hela världen för att delta i något som skulle kunna liknas vid ett årsmöte – som det i de flesta föreningar är jättesvårt att få folk att vilja lägga ens två timmar i sin egen stad på.

Det här är förstås inte vilket årsmöte som helst. Och det är inte heller vilka människor som helst. Alla här är unga - jag var troligen bland de äldsta - men det finns ändå så otroligt mycket kunskap och erfarenhet bland oss. Jag kommer att delta i en av undergrupperna till arbetsgruppen Policy (alltså själva förhanlingstexterna och innehållet i överenskommelsen), som heter Technology Transfer. Området handlar om hur teknik ska överföras från de rika länderna till de fattiga länderna, och är ett av de områden som kommer diskuteras intensivt under COP15. Vår grupp kommer att följa förhandlingarna på detta område, bestämma vad vi som världens unga står för på det här området, och försöka påverka så mycket vi kan.

Vi var sex personer som träffades igår för ett uppstartsmöte med Technology Transfer-gruppen. De sex personerna bestod av:

- 2 ingenjörer som jobbar med alternativa energilösningar (varav jag är en),
- 1 som pluggar till ingenjör med miljöpolicy-inriktning,
- 1 som jobbar med finansiering av gröna uppstartsföretag,
- 1 som har läst massa kurser och haft praktikplatser inom amerikansk miljölagstiftning, och
- 1 som följt technology transfer-frågan i klimatförhandlingarna i flera år – både i skolan, på praktikplats i amerikanska senaten, och på plats på förhandlingsmöten t.ex. i Barcelona.

Jag trodde jag hade koll och var påläst på Kyotoprotokollet och miljöteknik, men jämfört med de här människorna är jag verkligen grön. (haha) Och det är ju en fantastisk sak! Vilket sjukt bra team vi kan bli! Och dessutom – ökar det inte vår tillförsikt till framtiden, att det finns så många fantastiskt kompetenta ungdomar som verkligen bryr sig? Och som verkligen kan det här? Som kommer ta över när kostymgubbarna där inne flyttar på sig?

I slutet av dagen igår höll en av de verkliga veteranerna i den globala ungdomsrörelsen för klimatet ett tal. Hon var kanske max 23 men veteran för hon har varit med i fem år, ända sedan ungdomar för första gången började organisera sig såhär på COP10 i Montreal. Jag satt och rös under hennes tal, om vad vi faktiskt har möjlighet att göra om vi samarbetar. Efter gårdagen är jag beredd att hålla med henne när hon sa “The destiny of this generation will not be written for us. It will be written by us.”