Ute i kylan

Idag var kön för att komma in på Bella Center lika lång som demonstrationståget i lördags. Typ. Jag gjorde ett halvdant försök att tränga mig in där mina kompisar stod, men en vakt kom och ställde sig argt bakom mig och hade nog gärna tagit min bricka ifrån mig, så jag gled smidigt ut ur kön igen. Åkte istället två metrohållplatser bort till universitetet. Efter lite letande hittade jag en studiehall med tystnad, eluttag och fritt internet. Egentligen allt jag behöver just nu.

Det fanns två köer, en för folk med brickor och en för folk utan brickor. Den för folk utan brickor var t.o.m. ännu längre en den för oss med, vilket måste betyda att det har kommit massa mer folk idag. Stackars dem - de ska inte bara köa för att komma igenom säkerhetskontrollen som oss andra, deras flaskhals är själva registreringen som behandlar max en person i minuten.

Från och med imorgon ska tillträdet för oss som är Observers begränsas. Vår delgation om 21 personer får ha 11 personer samtidigt inne i Bella Center. På ett sätt är det segt, men på det hela taget är det nog för det bästa. Det är ju inte kul för någon att köa i två timmar för att (kanske) komma in (taket ligger på 15000 personer där inne, sen är det stopp). Även de rosabrickade fick vackert köa, de missar ju faktiskt sina förhandlingar.

Vad jag missar när jag inte kommer in är det första mötet med den helt nya gender-arbetsgruppen inom YUNGO (samlingen av ungdomsorganisationer som är här). Vi ska samarbeta med samlingen för jämställdhetsorganisationer och försöka trycka in genderperspektiv i avtalstexterna. Det är spännande och lite läskigt att ha ett konkret mätbart mål - det är ju mycket lättare att misslyckas då...

Min technology transfer-grupp har också möte här på förmiddagen. Jag har missat deras möten några dagar i rad, och medan jag varit borta har de tydligen bestämt sig för att CCS (koldioxidavskiljning och -lagring) inte räknas som en miljövänlig teknik som ska överföras till fattiga länder. Jag och Wilhelm diskuterade det här ganska mycket innan han åkte (han är tyvärr hemma och jobbar igen - jag är både glad att jag är kvar och avundsjuk på honom samtidigt...), men då visste jag inte att det var min egen grupp som föreslagit det. Min mycket höga respekt för dem sjönk raskt några snäpp.

Visst vore världen bättre om vi inte behövde CCS, visst hoppas jag också att vi kan bygga en värld med bara förnyelsebar och de facto ren energi framöver. CCS har massor med nackdelar. Men jag tror inte vi är i ett läge där vi kan välja bort lösningar, tyvärr. Alla strån behövs i den gigantiska stack vi måste bygga, som vi knappt ens har börjat på, och som måste vara färdig snart. CCS är en av teknikerna som gör att vi kan få den rika världen med oss, och det är helt och hållet avgörande att vi får det.

YUNGO ordnar idag igen en stor aktion för alla unga, där vi ska demonstrera att vi står bakom AOSIS och det afrikanska förslaget som tydligen kom ut igår. Jag har inte läst det, jag tror ganska få av oss har det, men den enda analysen jag har läst av det (på YUNGO-maillistan) säger att det inte alls är vad vi säger att vi efterfrågar. Det är inte bindande och det är inte rättvist: det kräver 100% utsläppsminskning av rika länder fram till 2040 men nämner ingenting om utsläppsminskningar eller -begränsningar i fattiga länder - kan knappast anses som rättvist även om vi verkligen verkligen tycker att rika länder ska ta sitt ansvar.

Båda de här sakerna gör att jag börjar bli lite desillusionerad över ungdomsrörelsen: När jag kom hit kände jag att vi var en stor lycklig familj som var överens om allt - nu lutar jag kanske mer åt att vi är en yvig bunt hundar som hoppar och skäller på allt och inte har någon koll. Jag hoppas jag ändrar mig igen innan veckan är slut.