Påverkansbloggen

Det bidde en tumnagel...knappt

2009-12-20T18:45:00.003+01:00

Jag är hemma igen och COP15 är slut. Vad hände, vad är slutsatsen? Jag tycker nog att man sett förvånansvärt få löpsedlar om det, med tanke på uppmärksamheten och förväntningarna som fanns inför detta möte. SAAB har fått de stora svarta rubrikerna (åtminstone här i västsverige) - förståeligt, eftersom det berör fler person direkt och akut. På några års sikt tror jag att utfallet (eller avsaknaden av utfall) av Köpenhamnsmötet kommer påverka svenskarna betydligt mer än frånvaron av SAAB.

Visst var det ett tag sedan jag förväntade mig att det skulle komma ut ett ordentligt avtal från det här mötet, det stod ju ganska klart någon månad i förväg. Häromdagen skrev jag att det bästa i det här läget vore om förhandlingarna bröt ihop helt och hållet. Och det gjorde de, nästan. Men bara så nästan att utkomsten istället blev kanske sämsta möjliga. Man kom fram till något, "the Copenhagen Accord", en tolv punkter lång text som i princip bara består av blaj. Mötet antog inte texten eftersom inte alla länder var för (och FN fattar bara beslut enligt konsensusprincipen), mest på grund av att den är så innehållslös. Istället "noterades" den, vilket är högst oklart vad det betyder. Klart är åtminstone att ingen lovar någonting och ingen kan hållas ansvarig om de bryter mot överenskommelsen. Fast det nästan inte finns något att bryta mot, eftersom den är så flummig...

Texten innehåller två saker av något mer konkret karaktär. Den ena är att 2-gradersmålet nämns, men utan att säga att man faktiskt ska hålla temperaturökningen under 2 grader. Texten säger "we shall, recognizing the scientific view that the increase in global temperature should be below 2 degrees Celsius, on the basis of equity and in the context of sustainable development, enhance our long-term cooperative action to combat climate change". Det är stor skillnad på shall och should på politiska. Vi ska (shall) öka vårt samarbete, och temperaturökningen borde (should) begränsas till 2 grader. Sådär övertygande...

Den andra konkreta saken är finansiering, tre av de tolv punkterna behandlar finansiering, och det är det enda som innehåller några siffror. För all del bra att det gör det, detta har varit en knäckfråga länge, och även om U-länderna förstås inte är nöjda med de bud som lagts av de rika länderna så är det iallafall tillräckligt bra för att ha kommit med i den här texten.

(Värt att notera är dock att mina källor (Johan) på Fysisk Resursteori menar att Christian Azar och gänget inte alls är lika uppgivna. Att tvågradersmålet överhuvudtaget nämns är ett viktigt steg framåt, menar de. Och eftersom det är de som har lärt mig i princip allt jag kan om det här så tycker jag inte det är helt fy skam.)

Under själva mötet fanns också en stor mängd andra dokument som jobbades med, de som förhoppningsvis ska ligga till grund för själva avtalet i framtiden. Det var nästan att titta på dem som gjorde mig mest ledsen. De här dokumenten har varit 15, 20 sidor långa och fyllda med detaljer - förvisso detaljer som länderna inte är överens om - men också resultatet av bland annat vårt hårda arbete för att få in ord som "youth" och "women" på relevanta ställen i texterna. Nu innehåller de ingenting längre, "Outcome of the Ad hoc Working Group on Long Term Cooperative Action" (som jag tyvärr inte kan länka till just nu för servern verkar vara nere, men hitta den på unfccc.int om du är nyfiken) är nu en halv sida där det står att gruppen ska jobba vidare på COP16. Jag förstår väl att den gamla texten finns kvar nånstans och att de tar upp den igen i Mexico, men det känns bara så sorgligt. Allt arbete, alla tusentals mantimmar som plöjts ner i den där texten, och allt man kan komma fram till är att man ska jobba vidare någon annan gång.

Det är det som gör mig så orolig. Köpenhamn hade otroligt höga förväntningar ställda på sig, inte bara från miljörörelsens sida: fler stadsöverhuvuden än vad som någonsin samlats tidigare (!) var på plats. Det säger något om hur mötet stod på allas agendor. Att stadsöverhuvudena kommer betyder att makten att förhandla fanns på plats, det är bara de som har makten att göra stora ändringar utan att fråga om lov först. Och trots kunde man inte komma längre än såhär. Till ett blahäh. Länderna står otroligt långt ifrån varandra. Som Thomas Sterner sa i en intervju: "Om man ska gå in i en affär och pruta och vill betala 10 och försäljaren vill ha 12 så snackar man ett tag och kommer kanske överens om 11. Men om säljaren säger 150 000 och du vill ge 10 så är det mycket svårt att nå fram till en kompromiss."

Vad kommer att ha ändrats till Mexico City? Vad talar för att vi kommer komma överens då? Lösningen ligger alltid ett möte bort... Jag börjar tvivla på att problemet kan lösas inom FN, vilket känns hopplöst i sig, eftersom jag förut trodde att det var det enda ordenliga sättet att lösa det på. Kanske är det som Maria Wetterstrand skriver, att det behövs andra krafter, och att det finns - måste finnas - andra sätt att komma framåt. För klimatet har inte tid att vänta.

Hejdå Köpenhamn

2009-12-17T10:11:00.003+01:00

Idag är det uppsummering och utvärdering här på Holmens Scoutcenter. Jag åker hem vid lunch. På ett sätt ganska ironiskt, med tanke på att det är ungefär nu de riktigt riktiga förhandlingarna börjar. Men vad gör man - när man inte får komma in kan man ju lika gärna följa webcasts och nyhetsrapportering hemma.

Å andra sidan, på de nyhetsrapporter (t.ex. svt, dn) som hörts hittills idag ser läget väldigt mörkt ut. När de stora drakarna inte ens tror att det kommer bli något avtal alls, är det svårt för en liten lobbyorganisation (hur rätt vi än har) att påverka avtalet i en vettig riktning. Personligen hoppas jag mest på totalt sammanbrott nu. Som Anders Turesson sa till mig tidigare i veckan: det kan vara det enda sättet att ruska om processen och faktiskt komma framåt. Inte nu, men på något annat möte. Vilket är...usch. Det har pratats om Köpenhamn så länge, att det var här man tillslut skulle komma överens och komma framåt, och nu är den bästa möjliga lösningen att skjuta upp det ytterligare? Hopenhagen blir Nopenhagen, Schmopenhagen, eller någon av de andra sorgliga skämten som cirkulerar.

Om vi glömmer det för en stund - när jag började skriva detta var det ändå med en känsla av positiv överraskning. Som en del i vår utvärdering och sammanställning hade jag just gått igenom och listat de saker jag gjort för att påverka förhandlingarna. Det blev en förvånande lång lista. De flesta sakerna är förstås väldigt små, men ändå - något litet som var värt att sätta upp på listan har hänt de flesta dagarna. Jag har frågat frågor på presskonferenser och side events, jag har haft möten med förhandlare, jag har ringt förhandlare, jag har pratat med ministrar, jag har deltagit i aktioner, jag har demonstrerat, jag har ringt Fredrik Reinfeldt (eller hans sekreterare, i en aktion i förra veckan där de fixade skypedatorer och uppmanade alla europeiska ungdomar att ringa och ligga på sina statsöverhuvuden... Kul grej! Och eventuellt effektivt - sekreteraren lät väldigt trött när jag ringde... :) ). Och det är bara jag. Vi har varit 23 WAGGGS-delegater här: summan av alla våra ansträngningar, alla våra små små försök att påverka - det är redan ganska mycket saker. Och så kan vi lägga till åtminstone de delar vi håller med om av det som de par tusen andra unga som varit här har gjort. Och det som gjorts av andra NGOs. Och det som gjorts utanför Bella Center - Köpenhamn är helt galet, det är klimatklimatklimat precis överallt. Och det som gjorts och görs på andra ställen i världen.

(En skeptiker skulle här lägga till "och ändå har det inte hjälpt", men jag vill inte göra det. Vi har försökt, vi har gjort vårt bästa, förhoppningsvis kan det bära frukt längre fram även om det inte gör märkbar skillnad nu.)

Andra jobbar på listor över alla mediahits WAGGGS har haft under vår tid här. Det är en hel del. Jag har inte blivit intervjuad själv, trots mina ihärdiga påhopp på olika SVT-journalister, men andra har. (Hoppas kunna lägga upp den länklistan här när den är klar, så ni kan kolla själva...)

Personligen, har jag fått ut vad jag hoppades? Jag gjorde en lista med mål någon gång i början, efter att ha fått det tipset av folk som varit på sånthär förut. Det var ett bra tips. Allt är så kaotiskt här och man flyter lätt bara runt om man inte vet i vilken riktning man vill simma. Plus att det blir lättare att säga "ja, jag har faktiskt gjort något" om man har en lista att jämföra med, kaotiskheten gör också att det är svårt att veta vad som egentligen hänt.

Här är mina mål och min utvärdering:

Följa förhandlingarna.
Delvis. Det är mycket större och mer förvirrat och mer hemligt än jag trodde, det är väldigt svårt (om inte omöjligt) att följa alla detaljerna i alla olika spår. På det stora planet följde jag förhandlingarna – det hände egentligen nästan ingenting. Detaljerna har jag följt hyfsat inom tekniköverföring. Jag har varit på färre plenumsessioner än jag tänkt mig, men de jag varit på har å andra sidan varit ganska långtråkiga och meningslösa. Det är inte där det händer när det händer. En slutsats är att trots rekordstort deltagande från civilsamhället är de egentliga förhandlingarna ganska slutna och otransparenta.

Bli insatt och förstå vad som händer.
Delvis. Samma som ovan, ungefär – det är otroligt komplext och det är svårt att hålla koll och förstå allt. Men absolut, jag här lärt mig väldigt mycket om UNFCCC och internationella förhandlingsprocesser. Jag har ”ett ansikte” på alltihop.

Förstå hur lobbying fungerar, lära mig grunderna i det.
Delvis. Ännu ett brett och stort och svårt mål... Men även här kan jag mycket mer nu än jag kunde innan. Vi kan absolut kalla det här en learning-by-doing grundkurs i lobbyarbete. Och jag har massor kvar att lära.

Ta kontakt med svenska delegationen.
Check. Flera gånger! :)

Ta kontakt med svensk media.
Check.

Sköta mitt jobb ok
Mm… Kanske upp till min chef att utvärdera. Det har varit betydligt svårare än jag trodde att jobba deltid härifrån, för det har varit mycket intensivare än jag kunde föreställa mig. Möten och aktiviteter och grejer från det jag vaknat till det jag gått och lagt mig (vilket nästan alltid varit betydligt senare än jag skulle velat). Men jag har tagit vissa dagar delvis ”av” för jobb, och gjort saker när jag kommit åt. Så ok, tycker jag nog.

Gå på minst två jobbrelevanta saker.
Check. Biogasseminarim på Briggen Tre Kronor, teknikmässan Bright Green, elbilsutställning på Bella Center (med provåkning i en Buddy – de är faktiskt rätt fåniga…), ett side event om transport, solenergiföreläsning och småskalig biogasutställning på KlimaForum.

Överleva.
Check

Må ok hela tiden.
Check, utom en stund i söndags kväll som var rätt desperat.

Uppleva kringevent, känslan i staden.
Check.

Demonstrera
Check.

Se Christiania
Check. (Vi bor granne med Christiania, jag var ju tvungen att gå dit och kolla hur det var. Det var fint och coolt!)

Blogga.
Check.

Åka längst fram i den förarlösa tunnelbanan.
Check. (Värsta coola… :) )

Se Greenpeace’s båt
Typ check. Jag fick inte gå ombord, men jag tittade på den från utsidan.

Ja. Totalt sett känner jag mig nöjd, och sugen på mer. COP16 nästa...?

Vem förhandlar?

2009-12-16T11:01:00.002+01:00

Utestängd från Bella Center undersöker jag istället frågan jag ställde igår: Hur får man den coola amerikanska förhandlarens jobb? Eller lite mer jordnära: vilka är personerna i den svenska delegationen, och vad jobbar de med när de inte klimatförhandlar?

Ryktet säger att det ska finnas en lista online över alla registrerade deltagare på COP15, men jag har inte lyckats hitta den. Jag har hittat informationen att man kan få den i dokumentcentralen inne på BC, men det hjälper inte mig så mycket nu längre. Jag har ändå fått tag på några svenska förhandlares namn, hur det gick till är nog en historia som jag måste få berätta först:

I måndags kom vi över ett textutkast som den Schweiziska ungdomsdelegaten (alltså en ung person som formellt är med i Schweiz delegation) hade skrivit, och som Schweiz skulle lägga fram som förslag under kvällen. Texten innehöll flera tillägg som vi gillade skarpt, nämligen orden "youth", "women" och "non-formal education" på relevanta platser. Här blev det en stunds intensiv lobbyist-action, där vi försökte få tag på våra nationella delegationer och be dem stödja Schweiz förslag. Eftersom jag hade råkat prata med Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson några dagar tidigare, och han hänvisade mig till en kvinna vid namn Inger Klöver för genderfrågor, så gick jag till receptionen i EU-paviljongen och frågade efter hennes telefonnummer. Det hade jag gjort en gång innan, då utan att hänvisa till Anders Turesson, och då var de helt ovetande om någon Inger Klöver. Chefsförhandlarens namn var en nyckel. De såg lite skeptiska ut - "Anders Turesson sa alltså att du skulle få hennes telefonnummer?" - men jag sa övertygat ja, och då hade de förstås riktigt en katalog med namn och nummer till alla delegater.

Jag ringde Inger Klöver, som hänvisade mig vidare till en annan person, som i sin tur hänvisade mig vidare till en tredje person. Varje gång kunde jag gå tillbaka till receptionen och få ut personernas telfonnummer. Den sista personen var Sveriges representant i den arbetsgrupp där texten hörde hemma, och henne fick jag förstås inte tag på (hon satt antagligen i förhandlingarna). Till slut skrev jag istället ett brev till henne, bifogade Schweiz förslag, och lämnade det i receptionen som vid det här laget var helt tjenis med mig. De lovade att hon skulle få det så fort som möjligt. Hur det gick vet jag inte riktigt, men dagen efter fanns iallafall några av de Schweiziska orden med i texten. Hurra! (Återstår bara att hålla tummarna för att de inte försvinner igen - texten mals om ganska rejält mellan varje gång man ser den. Måste kännas ganska hopplöst för de som ägnat flera år tidigare åt att finslipa detaljer i texten, här körs den i mixer.)

Men - åter till frågan. Vilka är förhandlarna? Allsmäktiga Google berättar följande om dem:

Anders Turesson. Ordförande i WPIEI, EUs arbetsgrupp för internationella miljöfrågor. Detta kan vara ett heltidsjobb.
Inger Klöver. Arbetar på Naturvårdsverket. Deltar i Annex I Countries´Experts Group on Climate Change.
Svante Bodin. Departementsråd Miljödepartementet. Deltar i WPIEI Climate Change och två andra akronymer som troligen är grupper: ETMA och SCIENCE.
Elisabeth Folkunger. Klimatrådgivare på SIDA. Verkar tidigare ha jobbat på Miljödepartementet (google berättar också vad hon hade i lön då, vilket inte var så imponerande faktiskt. Jag tjänar bättre...)
Lars-Erik Liljelund. Generaldirektör i Statsrådsberedningen med ansvar för klimatfrågor och Östersjöstrategin, tidigare generaldirektör för Naturvårdsverket. (Detta är mannen som pratade vitt och brett och mycket som jag träffade häromdan. Har en egen Wikipediasida!)

Slutsatsen måste bli att om man vill klimatförhandla så ska man söka sig till något av de miljöinriktade statliga schabraken. Fint - det hade jag nog tänkt göra ändå någon gång i livet! :)

Kö och idoldyrkan

2009-12-16T00:03:00.003+01:00

Det har blivit värre och värre med köandet för att komma in på Bella Center ju längre tiden har gått. Från och med idag förväntade jag mig att problemet skulle vara löst, eftersom de har satt in ett extrasystem som begränsar hur många deltagare varje NGO-delegation får skicka in. Totalt begränsas antalet NGO-personer till 7000 (istället för kanske 15000 som när det är obegränsat) idag och imorgon, 1000 på torsdag, och 90 (nittio!) på fredag. Det betyder att vår delegations sista dag på Bella Center är imorgon, för vi kommer inte slåss för att få de fjuttigt få passen på torsdag och fredag. Det betyder också att min sista dag där var idag - imorgon får jag lämna plats åt en WAGGGS-delegat som inte fick komma in idag.

Hursomhelst. Man kan verkligen fråga sig hur de bär sig åt för att kön ska vara längre och mer svårhanterlig nu än den var i förra veckan, eftersom den bara bör innehålla hälften så många personer. Men så var det. Idag bestämde jag mig för att vänta ut kön och inte ge upp som igår - det blev ca 1h väntande i snöblasket utanför Bella Centers staket. Och jag tyckte synd om oss när vi fick vänta en liten stund utomhus - under tak - första dagen för att hämta våra brickor... Köandet har varit mer regel än undantag under konferensen, jag känner ett behov av att åka nånstans och styra upp det här. Hur kan man accreditera så mycket fler folk än man kan ta in? Alternativt: varför använder man inte ett konferenscenter som kan svälja alla man har accrediterat? (inte för att jag kan föreställa mig hur stort det skulle vara om Bella Center är för litet, men ändå...) Det är sjukt att låta folk åka över hela världen för att sen inte släppa in dem.

Ett tag i kön försökte jag roa mig med att uppskatta hur många mantimmar som förloras i den där kön de här veckorna, men det oroade mig mer än det roade mig... Om alla 7000 personer (en låg siffra, igår var det fler) köar i 30 min (också en låg siffra) blir det 3500h på en morgon. Det är ett halvt år per dag.

En av sakerna man har att roa sig med när man köar är att titta på de trogna efterföljarna av Suprem Master Ching Hai, som har dekorerat hela staketet med affischer om att alla borde bli veganer för att rädda klimatet. Affischerna innehåller till exempel rosenkindade (västerländska) barn som äter stora äpplen till texten "Give your children a healthy vegan diet", eller kor och grisar som säger "Don't eat me! I love you!". Själva är de vuxna asiater, utklädda i olika djurdräkter - kycklingar, grisar, Nalle Puh, björnar osv - och tittar på en med gravallvarlig blick när man går förbi. De vill ge alla en påse med vegansk mat, broschyrer och en vacker bilderbok som Suprem Master Ching Hai har skrivit, som handlar om djuren i hennes liv. I broschyren kan man läsa att det även är Suprem Master Ching Hai som uppfunnit det välkända mottot "Be Veg! Go Green! Save the Planet!".

Jag håller ju med dem, jag vill egentligen inte göra mig lustig över dem, men det är en fråga om hur man förmedlar sitt budskap. Väldigt många av världens kulturer finns representerade på det här mötet - förhoppningsvis passar deras kommunikation bra på några av dem - tyvärr funkar den ganska dåligt på mig och min kultur.

Förutom deras komiska utstyrsel och kitshiga plansher så får jag utslag av ojämlikhet. Om man vill övertyga mig bör man inte börja med att hänvisa till en Supreme Master. Å andra sidan - idag var Al Gore, Arnold Schwartzenegger, och - håll i er - prinsen av Wales talare på konferensen. De två första kan man möjligen förstå att de krävde speciella biljettsystem för att komma in och se och att de drog stora publiker framför TV-skärmarna ute på centret. Men prins Charles? När hade han senast något att tillföra i klimatdebatten? (Eller överhuvudtaget...?) Kungligheter och Supreme Masters förtjänar ungefär lika mycket respekt om du frågar mig, nämligen precis lika mycket respekt som alla andra människor. Men en av de två fnissar vi inte åt.

The resurection of YUNGO

2009-12-15T23:32:00.002+01:00

Igår var jag lite trött och less på YUNGO. Idag har jag fått omvärdera min ståndpunkt. Som med alla samarbeten har det för- och nackdelar: man får ibland ge efter för saker man inte gillar, men å andra sidan får man ut saker man inte hade kunnat fixa själv. Två av den andra sortens saker hände idag.

Först blev jag utvald att sitta i "den inre cirkeln" på ett möte mellan några av EUs ministrar och ungdomarna. Vi var tio stycken unga som skulle sitta i en ring tillsammans med ministrarna, och fråga varsinn fråga till dem. Jag hade massor av saker jag ville veta. Hur tar de hänsyn till flickor och unga kvinnor i klimatförhandlingarna? Hur tänker Sverige & co. egentligen när det gäller basår i LULUCF (utsläpp från skogsbruk)? Och kanske mest av allt: vad kan man som NGO-representant på ett sånthär möte faktiskt göra för att påverka förhandlingarna, finns det något som övertygar slipade klimatförhandlare? På plats skulle det finnas ministrar eller andra höga representanter från Sverige, Finland, Österrike, Frankrike, Lettland, Irland, Belgien och Holland. Det är ju typiskt något som man inte enkelt styr upp själv.

Tyvärr blev det inte riktigt så bra som det var tänkt, vilket man kanske också får vänta sig när man har med den här typen av stressade människor att göra. Svensken, Österrikaren och Letten kom inte överhuvudtaget (inte Bellman heller...), och flera av de andra kom sent eller gick tidigt. Och allt tog längre tid än det skulle, så jag fick aldrig ställa min fråga. :( Det kompenserades delvis av att jag satt jämte finländaren och hann prata ganska länge med honom innan det började, och jag fick ha honom för mig själv eftersom vi pratade svenska... Han sa något i stil med den svenska förhandlaren från häromdagen om hur de tänker kring basåren, att vi ändå är så duktiga och inte borde bli straffade genom ett dåligt valt basår.

Den andra bra saken hände i Tech Transfer-gruppen, som jag helt givit upp på. Någon av amerikanerna i gruppen fixade ett möte med en av deras huvudförhandlare i tech transfer-frågan, och det kunde jag ju inte låta bli att gå på... Förhandlaren visade sig vara en kvinna, max 35 år gammal skulle jag säga, men professor på Stanford och specialist inom de här frågorna. Grymt coolt. Dessutom var hon väldigt trevlig. Detta var mitt första möte med en amerikansk klimatförhandlare, och efter allt man har hört om USAs ståndpunkter här hade jag verkligen väntat mig Medelålders Man med Mage och Mun men Utan Öron. Om ni förstår konceptet. Det här var helt annorlunda. Hon förklarade vilka av förslagen i texten som kommer från utvecklade respektive utvecklingsländer, och ungefär hur de tänker (eller iallafall hur de utvecklade länderna tänker). Allt verkade väldigt vettigt, måste jag säga, vilket kanske också tyder på att hon var professionell politiker eftersom jag inte tror att jag håller med USA i speciellt många frågor egentligen... Hon berättade också lite hur snacket går i den amerikanska delegationen, och sa flera gånger "us environmental engineers" vilket fick mig att vilja gå och fika med henne och snacka miljöingenjörsskap mycket mycket längre än vad hon hade tid med.

Hon var cool.

Nu är bara frågan - hur får man hennes jobb?

Bilder

2009-12-14T14:13:00.003+01:00

Jag har glömt att tipsa om att några av bilderna från vår delegationsfotograf som var med oss förra veckan finns tillgängliga här. En liten glimt av vilka jag hänger med och vad vi har för oss som inte hamnar på bloggen!

Några bilder från demonstrationen hittade jag här.

Ute i kylan

2009-12-14T10:43:00.002+01:00

Idag var kön för att komma in på Bella Center lika lång som demonstrationståget i lördags. Typ. Jag gjorde ett halvdant försök att tränga mig in där mina kompisar stod, men en vakt kom och ställde sig argt bakom mig och hade nog gärna tagit min bricka ifrån mig, så jag gled smidigt ut ur kön igen. Åkte istället två metrohållplatser bort till universitetet. Efter lite letande hittade jag en studiehall med tystnad, eluttag och fritt internet. Egentligen allt jag behöver just nu.

Det fanns två köer, en för folk med brickor och en för folk utan brickor. Den för folk utan brickor var t.o.m. ännu längre en den för oss med, vilket måste betyda att det har kommit massa mer folk idag. Stackars dem - de ska inte bara köa för att komma igenom säkerhetskontrollen som oss andra, deras flaskhals är själva registreringen som behandlar max en person i minuten.

Från och med imorgon ska tillträdet för oss som är Observers begränsas. Vår delgation om 21 personer får ha 11 personer samtidigt inne i Bella Center. På ett sätt är det segt, men på det hela taget är det nog för det bästa. Det är ju inte kul för någon att köa i två timmar för att (kanske) komma in (taket ligger på 15000 personer där inne, sen är det stopp). Även de rosabrickade fick vackert köa, de missar ju faktiskt sina förhandlingar.

Vad jag missar när jag inte kommer in är det första mötet med den helt nya gender-arbetsgruppen inom YUNGO (samlingen av ungdomsorganisationer som är här). Vi ska samarbeta med samlingen för jämställdhetsorganisationer och försöka trycka in genderperspektiv i avtalstexterna. Det är spännande och lite läskigt att ha ett konkret mätbart mål - det är ju mycket lättare att misslyckas då...

Min technology transfer-grupp har också möte här på förmiddagen. Jag har missat deras möten några dagar i rad, och medan jag varit borta har de tydligen bestämt sig för att CCS (koldioxidavskiljning och -lagring) inte räknas som en miljövänlig teknik som ska överföras till fattiga länder. Jag och Wilhelm diskuterade det här ganska mycket innan han åkte (han är tyvärr hemma och jobbar igen - jag är både glad att jag är kvar och avundsjuk på honom samtidigt...), men då visste jag inte att det var min egen grupp som föreslagit det. Min mycket höga respekt för dem sjönk raskt några snäpp.

Visst vore världen bättre om vi inte behövde CCS, visst hoppas jag också att vi kan bygga en värld med bara förnyelsebar och de facto ren energi framöver. CCS har massor med nackdelar. Men jag tror inte vi är i ett läge där vi kan välja bort lösningar, tyvärr. Alla strån behövs i den gigantiska stack vi måste bygga, som vi knappt ens har börjat på, och som måste vara färdig snart. CCS är en av teknikerna som gör att vi kan få den rika världen med oss, och det är helt och hållet avgörande att vi får det.

YUNGO ordnar idag igen en stor aktion för alla unga, där vi ska demonstrera att vi står bakom AOSIS och det afrikanska förslaget som tydligen kom ut igår. Jag har inte läst det, jag tror ganska få av oss har det, men den enda analysen jag har läst av det (på YUNGO-maillistan) säger att det inte alls är vad vi säger att vi efterfrågar. Det är inte bindande och det är inte rättvist: det kräver 100% utsläppsminskning av rika länder fram till 2040 men nämner ingenting om utsläppsminskningar eller -begränsningar i fattiga länder - kan knappast anses som rättvist även om vi verkligen verkligen tycker att rika länder ska ta sitt ansvar.

Båda de här sakerna gör att jag börjar bli lite desillusionerad över ungdomsrörelsen: När jag kom hit kände jag att vi var en stor lycklig familj som var överens om allt - nu lutar jag kanske mer åt att vi är en yvig bunt hundar som hoppar och skäller på allt och inte har någon koll. Jag hoppas jag ändrar mig igen innan veckan är slut.

Halvtid

2009-12-13T20:14:00.003+01:00

Det är söndag kväll. Halva COP15 har varit, halva återstår. Jag är grymt trött. Det känns lite tveksamt hur man ska bära sig åt för att orka hela vägen (och då är jag ändå inte dem som sitter uppe hela nätterna och förhandlar...) Idag har det kommit 40 nya scouter som också ska bo och äta och hänga här på Scoutcenter Holmen, de är deltagare i något som heter Scouts for Climate Summit och kommer också från hela världen, och de kommer med ny fräsch energi och entusiasm och skrattar och pratar högt här utanför. Det blir alltid konstigt när sånt händer, på läger och sådär - när en trött, uttömd grupp möter en ny glad livfull grupp. Man kunde tänka sig att den trötta gruppen skulle bli piggare av den nya gruppens energi, men oftast känner man sig mest ännu tröttare. I jämförelse.

Dessutom betyder det att vi nu inte bara bor åtta personer i ett rum för fyra, det finns inte heller någon enda vrå på hela bygget där man kan vara för sig själv. Överallt finns det folk som pratar och skrattar, eller bara sitter med sina datorer, men som ändå finns där. Det är inte det att jag tycker illa om dem som är här, deras enda fel är att de är många. Jättemånga.

Det var lite söndagskvällsångest, det är väl helt normalt för en söndagkväll, man önskar att man hade haft mer ledig tid och mer vila innan det är dags att ta tag i vardagen igen. Vardagen i Bella Center. Vardagen som lobbygrupp. Och nästa vecka är det allvar, på ett annat sätt, det är upp till bevis. Fast jag vill mest sova och vara ensam eller med Gauthier.

Helgen har varit bra - hektisk den med - men bra. Igår var den stora demonstrationen, det var coolt. Stort. Som vanligt finns det ett spann mellan vad polisen säger och vad arrangörerna säger om deltagarantalet, men vi var mellan 35 000 och 100 000 personer där. Och det glädjer mig att se att det iallafall inte bara skrivs om våld i samband med demonstrationen, utan också om den stora stora majoriteten av oss som var fredliga. Någon som varit inne på Bella Center under demonstrationen sa också att det faktiskt märktes där, vilket det inte självklart kändes som ute i demonstrationen. Det visades på alla de stora TV-skärmarna där de brukar visa presskonferenser och sånt, och en av chefsförhandlarna hade tagit upp det i plenum och sagt att "alla de här människorna vill att vi fixar det här". Gött. En demonstration är ju egentligen ingenting mer än ett stort antal människor som bestämmer sig för att ta en söndagspromenad, på samma ställe, samtidigt. Men är man tillräckligt många så blir det massivt.

Idag har jag haft min andra hatt på, Vattenfall Power Consultant-hatten. Iklädd var jag först på Bright Green, en teknikmässa för green tech-företag, och pratade med biogas- och elbilsföretag. Sen var jag på Briggen Tre Kronor på ett seminarium om biogas i Sverige, för att nätverka lite. Den bästa kontakten jag fick var med chefen för miljönämnden i Västra Götalandsregionen, vi hade ett långt och passionerat samtal om hur man inte kan bygga bort biltrafik utan måste satsa på järnväg och cykel. Det var upplyftande att träffa en idealist i det sammanhanget - annars brukar idealisterna mest dyka upp när jag har klätt av mig den professionella hatten och istället har t.ex. en scouthalsduk.

Men nu är det stort välkomst-lek-lekande för den nya gruppen här utanför, jag borde joina. Yey.

Kontakter...

2009-12-09T18:06:00.004+01:00

Sitter och väntar på att ett möte med BUG (Big Unity Group, gruppen som ska samordna och skapa enighet mellan alla ungdomsorganisationer som är här) ska börja. Jag tänker tjuvblogga lite under tiden, för det har hänt så mycket spännande idag.

Jag stötte på Tomas Sterner i korridoren i förmiddags, han är professor i nationalekonomi på GU och jag har läst en kurs i Environmental Policy Instruments för honom. Han är lite av en kändis i miljöpolicyvärlden i Sverige, och har jobbat ganska mycket med Sveriges officiella policies, vilket kan förklara det som hände sen. Jag stannade och hälsade, han kände inte igen mig förstås, men vi hade bara precis påbörjat kallpratet när en man i övre medelåldern (vem annars...) stannade och hälsade vänskapligt på Tomas, och därför också på mig. Min puls steg när hans identitetsbricka glimtade fram och visade en tydlig rosa list med texten PARTY, och strax ovanför det, SVERIGE. Systemet här är att alla har en bricka runt halsen (det var dem det var så mycket väntande för att få tag på första dagen): vi NGO:er har gula, FN-personal har blåa, press har orangea, teknisk personal (servering etc) har gråa och "parties", alltså ländernas officiella delgationer, har rosa brickor. Man träffar inte många rosa, de är i klar minoritet. Speciellt inte från sitt eget land. Förhandlaren var en av de där - ganska många - medelålders männen som gärna berättar vitt och brett om sig själva och vad de har upplevt. Den här gången kunde det inte ha varit mer passande.

Bland annat frågade jag honom om var Sverige och skogen och fossilpriset. Han hävdade att Sverige i själva verket inte fick priset för att de har föreslagit en dålig lösning, utan för att de har föreslagit en lösning som gynnar dem själva. Det gör alla, menar han, vilket ju är sant. Han menade också att detta var en kniv i ryggen från Frankrike, för Sverige/Finland/Österrike har haft en hetsk EU-intern debatt med Frankrike i över ett år om just denna fråga, Frankrike vill ha 1990 som basår för det gynnar dem. Fair enough. Men att föreslå en baslinje som är business-as-usual, det är ju ovanligt larvigt. Klart vi inte (med bibehållen självrespekt) kan prata om att minska utsläppen "jämfört med om vi inte hade gjort nånting". Och 1990 är basåret som vi har kommit överens om för allting annat, det är helt enkelt bara fånigt att fippla med andra år.

Han pratade också om hur det går i förhandlingarna: "ganska dåligt". Intressant nog sa han också att det kanske skulle gå bra, om det inte vore för "maffian av förhandlare som är här. Det här är inte ett jobb för dem - det är en livsstil." Han gav flera exempel på förhandlare som har sina egna agendor och ibland t.o.m. går på tvärs med vad deras egna regeringar säger (Indien, Brasilien, USA) och de är så inkörda på sina spår att de bara inte ändrar sig.

Appropå "the Danish text" som jag skrev om igår så menade han att det inte är något konstigt alls, att flera länder/grupper har egna textförslag som de kanske eller kanske inte kommer lägga fram, och att Danmark har en speciell roll att göra det eftersom de är ordförandeland. (En annan källa, som hade varit på business-organisationernas briefing, menade att det troligen var ett mediastunt att läcka texten, för att skaka om förhandlingarna med en eller annan dold agenda.)

Hur som helst, just när jag skulle till att fråga honom om vem man ska prata med om genderfrågor i svenska delegationen (det är ju med den inriktningen jag är här), så ringde hans telefon och han sa hejdå och gick iväg för att svara. Deppigt – i ungefär två sekunder. Sen kommer nämligen en annan medelålders man med en svensk party-bricka förbi, och han hejar också glatt på Tomas Sterner. Honom kände jag dessutom igen från någon tidningsintervju – det var Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare. Han stannade också och pratade en liten stund, men var betydligt mer stressad än den andra mannen. När han avslutade för att springa iväg och hinna äta lite under sin lunch-slot hängde jag glatt på, och ställde frågan om genderansvarig till honom istället. Han hade inget bra svar, men hänvisade mig vidare till en annan som skulle kunna svara.

Efteråt var jag så himla stolt över mig själv. Inte för att jag egentligen gjorde något aktivt för att träffa de här personerna, men jag tog mig samman och stannade för att hälsa på Tomas Sterner när jag såg honom fast jag var på väg att bara gå förbi. Och sen tog jag också modet att hänga efter Anders Turesson och fråga honom vad jag ville veta. Tidigare på förmiddagen hade jag suttit för mig själv och följt en rekommendation som jag fått av flera personer som varit på sådana här möten innan – ge dig själv tydliga mål, och försök uppnå dem. Överst stod: ”Komma i kontakt med den svenska delegationen.” Check!

Det hände ännu fler bra saker idag. Jag och Wilhelm träffade och hängde en stund med Emma, som är här med sitt jobb. Vi tre har pluggat ihop, och ryktet säger att ännu en av våra klasskompisar (Ylva) dyker upp i helgen – att vi alla träffas här måste helt enkelt betyda att COP, UNFCCC och klimatförändringar är spot on för det vi lärt oss.

I EU-paviljongen hittade vi Emelie, en annan gemensam bekant till mig och Wilhelm (denna gång från Scouterna). Hon har världens just nu coolaste jobb. Hon jobbar med att kopiera och förstöra papper… Papprena från de stängda mötena! De mötena där saker verkligen händer. (Som chefsförhandlaren sa, ”På de öppna plenumsessionerna händer absolut ingenting. Allt viktigt sker bakom stängda dörrar.”) Hon har en rosa bricka och får vara med i princip överallt, hela tiden. Gud vad jag skulle vilja, men inte klara att ha det jobbet. Som det är nu kan jag åtminstone se som min medborgerliga uppgift att sprida den lilla information jag kommer över… :)

Var är nyheterna?

2009-12-08T22:56:00.003+01:00

Lätt frustrerad måste jag bara kommentera/dementera det jag skrev innan idag, om att man måste följa media för att få veta vad som egentligen händer här inne. Det är inte sant. Media är sega och ytterst tystlåtna. Under eftermiddagen/kvällen har det dykt upp två saker som verkar väldigt stora för mig, och som jag inte hittar någonstans när jag vill läsa mer om det. Mina källor är den alltid lika pålitliga djungeltrumman, samt någon av de tusen mejllistor som finns för att samordna alla unga som är här. "Jag hörde av nån som hörde av nån" verkar vara ett tema i möteskaoset här....

Sakerna är:
1. Afrikagruppen lämnade förhandlingarna i eftermiddags, i protest mot att de rika länderna inte kommer upp med vettiga utsläppsmål. Antagligen rätt gjort, men helt katastrofalt för mötet.
2. Danmark har tydligen föreslagit (inofficiellt) en massa dåliga saker, t.ex. att de länder som idag är rika länder ska få ha en dubbelt så hög utsläppsnivå per capita år 2050 som de som idag är fattiga länder. Hur tänkte dom då, kan man fråga sig?

Kom nu ihåg var ni läste det först....

Sverige: gårdagens fossil

2009-12-08T16:29:00.002+01:00

Jag har hittat sofforna i Bella Center. Det är ett stort lyft. Jag sitter uppkrupen i ett hörn precis som jag skulle göra hemma, fast jag är mitt i händelsernas centrum. Kanske stormens öga? Det känns som händelsernas centrum mest för att "alla är här". Vi är delegater från 15 stora, små, rika, fattiga, nära och långt borta länder. Alla har träffat folk från deras länder - delegater, media, organisationer, folk som har varit scouter i deras länder, osv osv. Jag träffade SVT nyss, ett par från Lilla Aktuellt, och försökte få dem att vilja intervjua mig om Scouterna och COP15. Det hade varit logiskt tycker jag. De verkade lagom entusiatiska och jag missade att ta deras kontaktuppgifter, så jag kan inte stalka dem framöver, så det kommer nog tyvärr inte hända...

På ett annat sätt känns det inte alls som händelsernas centrum, för det är så kaotiskt. Så himla mycket folk, information och grejer på gång. Om man vill veta vad som har hänt är det nästan enklast att gå till de vanliga svenska webtidningarna, som jag skulle gjort hemma också. Det är en mediaroll som jag inte förstått så tydligt tidigare - att gallra och kanalisera information. Jag kan inte vara överallt samtidigt även om jag är på plats, men media kan det, och plocka vidare det som är relevant till mig. Eller så kan de inte heller det, men fristaljar... En mäktig aktör, indeed!

Igår fick Sverige en föga hedrande andraplats i "fossile of the day award", som delas ut varje dag till de tre länder eller grupper som gör sämst ifrån sig och hindrar förhandlingarna. Sverige fick det för att vi - vilket är rent vansinne - tycker att utsläppen från skogsindustrin inte ska jämföras mot basåret 1990 som alla andra utsläpp ska, utan istället mot ett "business as usual scenario". Det är helt helt världelöst och något man inte skulle förvänta sig ens av USA eller Australien. Och så är det Sverige, Finland och Österrike som driver frågan. Vad det innebär är att så länge skogsindustrin släpper ut mindre koldioxid än "vad de skulle ha gjort om inget hade hänt" så vill Sverige att det ska räknas som en utsläppsminskning, fast det i själva verket är en ökning jämfört med dagens utsläpp. ALLVARLIGT! Såhär kan vi inte hålla på. Sverige som vill framstå som så himla duktiga jämt, och så försöker de smyga in sånt här bakom kulisserna.

Själv hade jag trott att Saudiarabien skulle få fossilpriset igår, för de ställde sig upp i plenum och sa att de inte tror på klimatforskarna och att de har fel. Suck. Det stadiet trodde jag verkligen att vi var förbi, åtminstone i det här forumet. Men jag snackade med en av dem som delar ut priset igår, och han sa att han hade fått veta av en Saudiarabisk delegat förra året att de får en bonus på lönen varje gång de blir utnämnda till fossile of the day, och det var inget de ville uppmuntra... (Saudiarabien hade fått ett vanhedersomnämnande igår, med förhoppningen att det inte påverkar delegaternas lön.)

Andra saker: Wilhelm är här! Han representerar World Association of the Scout Movement, som är den andra världsscoutsrörelsen. Läs hans blog också!

...aaaand we're in!

2009-12-06T17:19:00.004+01:00

Inne på Bella Center nu, helt överväldigad. Det är verkligen enormt. Och massor med folk är här fast det inte ens har börjat än... Imorgon kommer bli galet tror jag, har hört att de har utfärdat dubbelt så många ackrediteringar som antalet människor som får plats här inne, och det är ändå 10 000 pers. Men vi har fått våra brickor! Jag är helt wiiiiiiiiiiiii, det här är så coolt!!

Vi fick köa först utanför vi ens fick komma in i huset i kanske en kvart, sen släppte de in oss till kön till säkerhetskontrollen (som var som på flygplatser) som kanske tog trekvart. Sen var det kö till själva registreringen, säg en halvtimme, och sen till att få sitt foto taget. Men nu finns vi, vi finns i UNFCCCs mäktiga system och har tillträde till maktens salonger. Typ, det är massa möten som vi inte får gå på såklart (de flesta möten är stängda), men vi är iaf här, i samma korridorer.

Nu måste jag springa för det är en bit att gå till utgången (man lär planera för 10min transportsträcka för att ta sig någonstans när man är här, tror jag), och jag ska iväg på ett annat möte. ICMYO tror jag det hette, Coordination Meeting of International Youth Organisations. Vilket borde bli CMIYO iofs... Men det är internationella ungdomsorganisationer som ska samordna sig, typ scouterna, YMCA, European Youth Forum osv. Vi får se. Jag känner redan att jag kanske mest skulle vilja sova, det här blir två hårda veckor tror jag...

“The destiny of the young generation will not be written for us, it will be written by us.”

2009-12-06T17:18:00.000+01:00

Igår och idag är vi på Conference of Youth, ett möte för alla ungdomsorganisationer som kommer på COP15. Och det är faktiskt en hel del. Vi var 500 personer igår, idag förväntar de sig att det kommer 700. (Fast det skulle egentligen börjat för snart en halvtimme sen och än så länge är vår delegation nästan ensamma i den överdådigt utsmyckade aulan på Köpenhamns universitet, så vi får väl se…) Det är en viktig samling, för att under COP15 kommer vi att agera som en förhandlingsgrupp: YUNGO (YOuth Non Governmental Organisations). Vi kommer att ha en massa möten, en massa arbetsgrupper; vi kommer att bevaka frågor, göra aktioner, uttalanden och mediakontakter tillsammans. Det kommer bli gött! Det finns en otrolig energi och vilja i en sånhär samling människor. De har frigjort minst två veckor av sitt liv och rest över hela världen för att delta i något som skulle kunna liknas vid ett årsmöte – som det i de flesta föreningar är jättesvårt att få folk att vilja lägga ens två timmar i sin egen stad på.

Det här är förstås inte vilket årsmöte som helst. Och det är inte heller vilka människor som helst. Alla här är unga - jag var troligen bland de äldsta - men det finns ändå så otroligt mycket kunskap och erfarenhet bland oss. Jag kommer att delta i en av undergrupperna till arbetsgruppen Policy (alltså själva förhanlingstexterna och innehållet i överenskommelsen), som heter Technology Transfer. Området handlar om hur teknik ska överföras från de rika länderna till de fattiga länderna, och är ett av de områden som kommer diskuteras intensivt under COP15. Vår grupp kommer att följa förhandlingarna på detta område, bestämma vad vi som världens unga står för på det här området, och försöka påverka så mycket vi kan.

Vi var sex personer som träffades igår för ett uppstartsmöte med Technology Transfer-gruppen. De sex personerna bestod av:

- 2 ingenjörer som jobbar med alternativa energilösningar (varav jag är en),
- 1 som pluggar till ingenjör med miljöpolicy-inriktning,
- 1 som jobbar med finansiering av gröna uppstartsföretag,
- 1 som har läst massa kurser och haft praktikplatser inom amerikansk miljölagstiftning, och
- 1 som följt technology transfer-frågan i klimatförhandlingarna i flera år – både i skolan, på praktikplats i amerikanska senaten, och på plats på förhandlingsmöten t.ex. i Barcelona.

Jag trodde jag hade koll och var påläst på Kyotoprotokollet och miljöteknik, men jämfört med de här människorna är jag verkligen grön. (haha) Och det är ju en fantastisk sak! Vilket sjukt bra team vi kan bli! Och dessutom – ökar det inte vår tillförsikt till framtiden, att det finns så många fantastiskt kompetenta ungdomar som verkligen bryr sig? Och som verkligen kan det här? Som kommer ta över när kostymgubbarna där inne flyttar på sig?

I slutet av dagen igår höll en av de verkliga veteranerna i den globala ungdomsrörelsen för klimatet ett tal. Hon var kanske max 23 men veteran för hon har varit med i fem år, ända sedan ungdomar för första gången började organisera sig såhär på COP10 i Montreal. Jag satt och rös under hennes tal, om vad vi faktiskt har möjlighet att göra om vi samarbetar. Efter gårdagen är jag beredd att hålla med henne när hon sa “The destiny of this generation will not be written for us. It will be written by us.”

Jag ÄR i Köpenhamn...

2009-12-04T22:22:00.003+01:00

När jag för kanske tre år sedan fick veta att COP15 skulle hållas i Köpenhamn, och att det troligen skulle det vara det avgörande mötet för att få till en fortsättning på Kyotoprotokollet, så tänkte jag "det måste finnas något sätt att nästla sig in, när det är så nära...". Egentligen var det en högst ologisk tanke. Varför skulle det vara enklare att ta sig in på ett världsmöte av den här digniteten bara för att värdlandet råkar ligga nära ens eget land? Men antagligen just för att jag tänkte så har jag hållit ögonen öppna och faktiskt fått en biljett in.

Jag kommer att delta i klimatmötet som delegat för WAGGGS - World Association of Girl Guides and Girl Scouts. Scouterna är verkligen en fantastisk rörelse. Jag har spenderat dagen idag på att gå igenom vad vi som delegation står för, och hur vi enkelt och tydligt och självsäkert berättar vad WAGGGS är och gör, t.ex. om man skulle möta Obama i hissen... Jag känner mig stoltare än någonsin över att vara scout. Om någon någonsin trodde att det handlade om knopar och kottar kan ni släppa det nu. Det handlar om förändra världen. Det handlar om att hjälpa unga människor att bli allt de har möjlighet att bli, att få dem att tro på sig själva, och ge dem verktyg för att förändra. Scouting har tagit mig hit, till vad som skulle kunna vara den viktigaste samlingen i mänsklighetens historia. Bara som ett exempel.

Vi är 38 miljoner scouter i hela världen. Vi är 10 miljoner i WAGGGS, vilket gör oss till den största organisationen som finns för flickor och unga kvinnor. Vi är här för att berätta - tillsammans med alla andra ungdomsorganisationer och kvinnoorganisationer som är här - att nu är det dags att lyssna på oss. How old are you in 2050? De som fattar besluten är döda då. Jag och de miljoner tjejer jag representerar lever, och vi lever med konsekvenserna av besluten. Dessutom: jag representerar tjejer i hela världen - HELA världen. Även de flickscouter som måste gå för att hämta vatten varje dag och tack vare klimatförändringarna måste gå längre och längre sträckor, och därför inte längre hinner gå i skolan. Och de som kommer att vara tvugna att fly sina länder för att de helt sonika hamnar under vattenytan. Och de som drabbas av sjukdomar som sprids fortare när klimatet blir varmare och som inte får sjukvård för att de har fel kön och inte prioriteras. Melodramatiskt, men sant.

Att jag är här, att jag är här genom WAGGGS, det knyter ihop de två starka engagemang jag haft så länge jag kan minnas: miljö och jämlikhet. Och det är scouting som är knuten. Om du vill fortsätta tänka på knopar när du tänker på scouting, är det den typen av knop du ska tänka på.

Sverige i klimatförhandlingarna

2009-03-14T14:31:00.002+01:00

Idag gjorde jag det enkelt för mig, och skickade ett färdigskrivet mejl från klimataktion till partiledarna för alla regeringspartierna. Nu i veckan (19-20 mars) ska tydligen EU besluta om vart de ska stå inför Köpenhamnsmötet i höst. Det är viktigt, väldigt viktigt. Ta och skicka det här till de som bestämmer du också, vettja!

Till ledarna för regeringspartierna.

2009 är ett ödesår för klimatet. Toppmötet i Köpenhamn i december kan vara mänsklighetens sista chans att få till stånd ett internationellt avtal som minskar de globala utsläppen av växthusgaser tillräckligt mycket för att undvika farlig och okontrollerbar klimatförändring, med katastrofala följder för samhällen och ekosystem.
Den svenska regeringen har en nyckelroll i förhandlingarna genom ordförandeskapet i EU i höst och måste göra sitt yttersta för att ett klimatsäkert och rättvist avtal undertecknas i Köpenhamn. Vi är många som har ögonen på er, och vi kommer inte att acceptera ett misslyckande.
Jag vill att den svenska regeringen driver att:
- EU visar verkligt globalt ledarskap och antar ett kraftfullt finansieringsåtgande till förmån för klimatinsatser i utvecklingsländer. Minst en procent av EU:s BNP - utöver bistånd - bör satsas på utsläppsminskning och anpassning i u-länder.
- CDM - Mekanismen för ren utveckling - förbättras avsevärt om den ska finnas kvar i det kommande klimatavtalet. Idag finns stora brister avseende CDM-projektens additionalitet och bidrag till lokal hållbar utveckling. Regelverket måste stramas åt och CDM-krediter bör enbart få tillgodoräknas länder som redan klarat av sina inhemska åtaganden.
- EU:s egna mål för utsläppsminskningar revideras i enlighet med ny vetenskap. EU bör halvera sina utsläpp till 2020 (jämfört med 1990).
Vänliga hälsningar,
Sara-Linnéa Andersson

Bakgrund och fördjupning

Finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer
I de kommande förhandlingarna inför och under Köpenhamnstoppmötet förväntar sig utvecklingsländerna - med rätta - att de rika länderna verkligen visar att de menar allvar med att finansiera många av de klimatsatsningar som behövs i världens fattiga länder. Bindande avtal om förutsägbart, långsiktigt och tillräckligt finansiellt stöd är helt avgörande för att klimatavtalet i Köpenhamn ska ros i land. Kort och gott: inga pengar, inget avtal. Hur EU kommer att stödja utvecklingsländernas klimatarbete, kommer att fastslås under de närmsta veckorna.
Det är mycket viktigt att EU gör åtaganden om finansiellt stöd för klimatåtgärder i u-länder. Mot bakgrund av EU:s höga betalningsförmåga och stora utsläpp (både idag och historiskt) har EU ett mycket stort ansvar för finansieringen.
- Omfattningen av det finansiella stödet till klimatåtgärder i utvecklingsländerna måste motsvara flera gånger det existerande biståndet; fattiga länders rätt att utvecklas på ett hållbart sätt måste säkerställas. Klimataktion anser att minst en procent av i-ländernas BNP - vid sidan av biståndet - behöver avsättas till utsläppsminskningar och anpassning i u-länder.
- Sverige bör driva att EU utövar ett globalt ledarskap i frågan och förorda att ett starkt finansiellt åtagande antas på vårtoppmötet i mars.
- Sverige bör driva på för en ny internationell finansieringsmekanism under klimatkonventionen, till stöd för utvecklingsländers klimatanpassning, satsning på hållbar energi och hindrande av regnskogskövling.

CDM-reform
Kyotoprotokollets flexibla mekanism har många brister och fungerar idag inte bra som verktyg för att minska de globala utsläppen av växthusgaser. En reformering är absolut nödvändig. Svenska regeringen bör ställa sig bakom EU-kommissionens skrivningar om reformering av CDM samt driva detta i den fortsatta processen.
EU tillåter att uppemot en tredjedel av utsläppsminskningarna kan avsättas genom CDM och Sveriges regering i Klimatpropositionen föreslår att 4 miljoner ton årligen ska avsättas genom CDM. För att det ska vara acceptabelt måste de försäkra sig om att mekanismen verkligen fungerar.

Tuffare klimatmål
Svenska regeringen bör:
- välkomna att EU-kommissionen diskuterar skärpta koncentrationsmål för växthusgaser.
- inom EU driva målsättningen att koncentrationen växthusgaser ska stabiliseras under 400 ppm koldioxidekvivalenter.
- uppmana EU-kommissionen att utreda vad ett skärpt koncentrationsmål skulle betyda för EU:s och världens målsättningar vad gäller utsläppsminskningar inom EU till 2020, och mål och ambitionsnivåer för klimatåtgärder i u-länder (kopplade till anpassning, teknologi och avskogning).
- driva att EU minskar sina utsläpp av växthusgaser med minst 50 % inom EU till år 2020 och att de globala utsläppen minskar med minst 90 % till år 2050.
- Uppmana EU-kommissionen att utreda hur EU kan nå dessa mål för utsläppsminskningar.
- Använda finansiella stimulanspaket för att investera i framtidens hållbara och klimatsmarta lösningar och samhällen byggda på förnybar energi och energieffektivisering.

Självcensur vs. att ändra sig

2009-02-27T17:29:00.003+01:00

Den väldigt uppmärksamma läsaren märker att jag har tagit bort ett inlägg från denna blogg, om Vattenfall och kolkraft. Anledningen är att jag inte längre helt står för det jag skrev i det första brevet, till Vattenfall och Maud Olofsson. Deras svar och mina kommentarer till dem finns fortfarande kvar, eftersom de känns ok.

Vad jag framförallt tänker nu, som jag inte tänkte då, är att det faktiskt inte hjälper om Vattenfall inte äger kolkraftverken i Europa. Det är snarare ett problem, eftersom de i dagsläget behövs, och det betyder att någon annan kommer att äga dem och driva dem om inte Vattenfall gör det. Och denna "någon annan" kanske inte alls har de ambitioner om klimatneutralitet som Vattenfall har.

Vattenfall har visserligen precis köpt ännu mer kolkraft, men också mer vindkraft och mer kompetens inom vindkraft. Om Vattenfall ska kunna vara klimatneutrala 2050 betyder det att de kommer att lägga ner eller installera koldioxidavskiljning på sina nya och alla andra kolkraftverk, medan de behåller och utvecklar vindkraften.

Kanske Nuon och andra redan köpta bolag hade gjort samma sak på egen hand, kanske inte. Det som är säkert är att vi, Sveriges meborgare, kan och bör fortsätta bevaka våra ägarintressen i de kraftverk som Vattenfall förvaltar, medan vi har mycket mindre chans att påverka hur alla andra kraftverk i Europa drivs. Så, min nya åsikt sammanfattas såhär: Vattenfall! Köp alla Europas kolkraftverk och lägg ned dem!

Med detta hoppas jag övertyga både mig själv och andra att det här faktiskt inte är censur, utan att helt enkelt ändra sig. Även den bästa kan tänka ännu bättre...

Maud har vaknat

2008-10-18T11:14:00.003+02:00

En vacker dag när man tror att allt är kört, tittar Maud Olofsson in i ens mejlbox! Och ber till och med om ursäkt för att det tog lång tid att svara. Det gjorde det förvisso, 9 månader, men om det faktiskt är hon som svarat är jag ändå glad och nöjd. Jag kanske inte tror att jag övertygat henne, men min åsikt har iallfalla kommit fram.

Kommentarer till hennes svar: Jag har aldrig sagt att Vattenfall gör något olagligt. Jag säger bara att de skulle kunna vara ännu bättre, och att vi som ägare borde ta vårt ansvar för att det ska bli så. Å andra sidan - senast igår fick jag veta att Vattenfall nyligen tagit policybeslutet att vara helt koldioxidneutrala till 2050. 2050 är långt bort, men Vattenfall är fantastiskt koldioxidintensivt för tillfället, så det är ett djärvt mål jämfört med konkurrenternas. Dessutom ska de inte göra det genom att sälja av kolkraft, utan genom att ersätta den eller installera koldioxidavskiljning. Jag tror fortfarande att det kan gå ännu snabbare om vi vill, men detta hedrar Vattenfall.

Den nya bygglagen har jag inte kollat upp. Den skulle säkert också kunna vara ännu bättre, men en förbättring är en förbättring. Självklart förstår jag också att man gärna får bygga energieffektivare om man vill. Problemet är att det inte görs.

Såhär skriver Maud:

REGERINGSKANSLIET
Näringsdepartementet

Näringsministern

N2008/4824/Brev

Hej Sara-Linnéa!

Tack för dina brev.

Jag har haft några hektiska månader under våren och har därför inte hunnit svara alla som har skrivit till mig så snabbt som jag önskat. Nu skriver jag för att berätta att jag tagit del av dina brev om passiva hus och Vattenfalls elproduktion.

Tyskland saknar i stort sett vattenkraft och brunkolen står ungefär för en tredjedel av elproduktionen. Brunkolen är och kommer under lång tid att vara en viktig del av det tyska energisystemet, samtidigt som koldioxidutsläppen kraftigt måste begränsas. Vattenfall verkar i Tyskland inom dessa villkor och investerar i ny effektivare teknik, både konventionell och förnybar, vilket kommer att minska utsläppen. Vattenfall har fastslagit ett mål om 50 procents reduktion av sina koldioxidutsläpp till år 2030, räknat från basåret 1990.

Vad gäller Vattenfalls aktiviteter i Tyskland kan jag bara konstatera att statligt ägda företag ska agera enligt högt ställda miljökrav givet förhållandena i de länder där de verkar och självfallet följa de lagar och förordningar som gäller.

Jag kan också konstatera att expansionen i Tyskland har skett under den förra social-demokratiska regeringens tid det vill säga under den period när Socialdemokraterna samarbetade med Miljöpartiet.

Boverkets byggregler utgör samhällets minimikrav. Det är både tillåtet och fullt möjligt att bygga bättre till exempel i fråga om en byggnads energihushållning som du skriver.

Jag kan tillägga att regeringen den 14 februari 2008 beslutade om en ändring i av byggnadsverksförordningens 10§. Reglerna rör särskilda energihushållningskrav vid nybyggande av elvärmda bostäder och lokaler. Ändringen innebär att installationer för uppvärmning, kylning och ventilation i byggnader som innehåller bostäder eller lokaler ska ha särskilt goda egenskaper när det gäller hushållning med elenergi. Boverkets byggregler revideras på basis av detta.

Eftersom du verkar intresserad så vill jag berätta att det pågår ett antal utredningar inom det energiområdet. Jag vill också rekommendera dig att besöka regeringens webbplats, där du bland annat kan läsa om klimat- och energiinitiativen som togs i budgetpropositionen för 2009.

http://www.sou.gov.se
http://www.regeringen.se/sb/d/2415
http://www.regeringen.se/sb/d/10260/a/111733

Därutöver så kan jag rekommendera dig att besöka Energimyndighetens hemsida. De arbetar inom flera områden för att förbättra villkoren för en effektiv och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning.

http://www.energimyndigheten.se/sv/

Det är alltid värdefullt för mig att få ta del enskilda personers synpunkter och förslag, och jag vill avsluta med att tacka för ditt engagemang för dessa aktuella och viktiga frågor.

Stockholm i oktober 2008
Med vänlig hälsning

Maud Olofsson

-------------------------------------------------------------------------
Postadress: 103 33 Stockholm
Besöksadress: Mäster Samuelsgatan 70
Telefonväxel: 08-405 10 00

Svar från kommunpartiet

2008-10-07T11:02:00.002+02:00

I Härryda tar sig politikerna tid att svara. Eller är det kanske bara för att det här partiet håller med mig? Trevligt med respons, hur som helst.

Sara-Linnéa,

Vi i Kommunpartier delar helt Din uppfattning. Vi var det första partiet i Härryda som gick emot projektet och då av två skäL.

- Det saknar förankring i kommunens översiktsplanering och innebär att man låter utomstående intressen genom att köpa mark skaffa sig en gräddfil till att bestämma hur kommunen skall utvecklas;

- Miljöintrånget är en grov kränkning av EUs direktiv och GöteborgsRegionens riktlinjer för byggande och bevarande av "gröna kilar" i stadsnära områden.

Till detta kommer att kommunen ännu inte tagit fram någon konsekvensbeskrivning av vad detta betyder för kommunens fortsatta utvecklingen och vilka ekonomiska risker det innebär att träffa den här typen av överenskommelse med ett 100.000 kr-bolag utan andra tillgångar än marken som inköpts för ett alldeles för högt pris.

Följ gärna hur vi hanterar denna fråga. Vår hemsida är www.kommunpartiet.se

Mvh

Gunnar Carlson

Landvetter Park

2008-10-05T15:23:00.002+02:00

Min kompis Emma är väldigt engagerad i att stoppa byggandet av en golfbana och lite annat smått och gott i en skog i Härryda. Just den där skogen är viktig för att den brann för 80 år sedan och har stått orörd sedan dess, vilket gör att den är otroligt artrik. Länstyrelsen har velat göra området till naturreservat flera gånger, men kommunen har alltid motsatt sig det. Jag inspireras av Emmas känsla för skogen, så idag har jag också skrivit till fyra kommunpolitiker i Härryda. Såhär skrev jag:

Hej!
Jag har hört talas om projektet Landvetter Park, och jag tycker det verkar vara en dålig idé. Naturen i området är värd så mycket mer än vad en golfbana någonsin kan vara, även om värden i form av artrikedom och ostörd natur inte klirrar lika mycket i kassan som golfbanor gör.
Ni har ju i era egna utredningar kommit fram till att projektet motarbetar flera av de nationella och regional miljömålen, och dessutom är väldigt skadligt för den biologiska mångfalden i detta unika område. Förutom att projektet faktiskt bryter mot lagen (att mark ska användas åt det den är mest lämpad för), verkar projektet vara delvis ägnat åt att öka resandet - flyg till Landvetter och spela golf runt hörnet - vilket är det sista världen behöver i nuläget. Gör naturreservat av Härryda Gammelskog, och uppmuntra invånarna att ta en skogspromenad istället! Det kommer de, och deras barn, få ut mycket mer av i längden.
Vänliga hälsningar
Sara-Linnéa Andersson, Göteborg

P.S. Jag kommer publicera det här brevet, och det svar jag förhoppningsvis får, på min blog: http://paverkansbloggen.blogspot.com. Där kommer även andra brev jag skriver till makthavare under året att dyka upp. Titta gärna in om du vill veta vad jag tycker om andra saker.

Viktiga EU-kvinnor

2008-10-05T13:55:00.003+02:00

Det är väldigt kostymklätt på bilderna från EU:s toppmöten. EU:s befolkning består rimligen till ungefär hälften av kvinnor, de som bestämmer över EU gör det inte. Under det kommande året ska fyra EU-toppjobb tillsättas, och ingen av de tilltänkta hittills är kvinnor. Visst är kvotering en lurig fråga, men i det här läget tror jag ändå det är en väg framåt. Hur ska kvinnor någonsin kunna få en chans att bli tillräckligt kompetenta om de aldrig får uppdragen som gör dem det? Av 250 miljoner kvinnor måste det finnas åtmistone EN som är tillräckligt bra för att få en maktpostion i EU.

På Females in front (www.femalesinfront.eu) kan man skriva under en namninsamling för att frågan ska tas upp i parlamentet. Med 1 miljon underskrifter räknas det som ett medborgarinitiativ, och då måste det behandlas. Skriv under nu direkt du också!

ICA svarar

2008-06-11T09:50:00.002+02:00

Det kanske helt enkelt är effektivare att skriva till företag än till politiker. De verkar bry sig mer, eftersom de är de faktiskt svarar. Märkligt nog. Är det inte exakt det som är politikernas jobb, att bry sig om och agera i enlighet med vad folket tycker? Vad gör de annars, om de inte gör det?

Pratade kort med EU-parlamentarikern Anders Wijkman (kd) efter ett seminarium häromveckan. Han jobbar med energi- och klimatfrågor i EU, men frågan om hur man som vanlig medborgare kan engagera sig och påverka det arbetet gjorde honom helt förvirrad. "Vadå, påverka? Delta? Nej... Det är ju val till parlamentet snart, då kan man rösta?"
Kan det vara så att våra politiker känner sig för säkra i sina sitsar, demokratin är för bekväm och självklar för dem, de inser inte att det egentligen är jag som bestämmer. Jag som röstar dit eller bort dem. Eller åtminstone borde det vara så.

Å andra sidan - i det marknadsekonomiska samhället är våra pengar troligen viktigare styrmedel än våra röster. Direktare, kontinuerligare, med större effekt. Därför är det viktigt för ICA och Vattenfall att visa att de tar hänsyn till mina åsikter, än för mina demokratiskt valda politiker. Det är på ett sätt logiskt, på ett sätt djupt oroande.

Hur som helst, såhär skriver ICA om palmoljan i deras chips:

"Hej!
Palmolja är ett bra alternativ till andra oljor då det inte kommer fram sk. transfettsyror då palmolja redan är till så stor del mättat. Alternativet vi har är att använda t.ex. härdad solrosolja. Problemet är att vi då skulle få en massa
transfettsyror i produkten vilket inte är bra. Det är svårt att välja och vi gör vårat bästa för att hitta något som passar både miljön och vår hälsa.
Vi vill även tacka för dina synpunkter på våra I LOVE ECO produkter. Vi har skickat dina synpunkter vidare till ansvariga för just denna fråga. Det är av största vikt att vi får veta vad våra kunder tycker om oss och vår organisation. Det hjälper
oss att såväl utveckla som förbättra både våra produkter och vårt arbete.

Vill du veta mer om våra egna märkesvaror eller få tips på inspirerande recept, gå in på www.ICA.se. Har du fler frågor eller synpunkter är du välkommen att höra av dig till oss igen. Vi hjälper gärna till!

Med vänlig hälsning
ICA Kundkontakt
Dominika Johansson"

En kortis till ICA

2008-05-05T21:42:00.002+02:00

Det finns mycket man vill göra. Skriva brev till folk och berätta vad jag tycker är bara en av dem. Men idag har jag skrivit ett kort litet mejl till ICA. Finns det "god" palmolja?

Hej!
Varför är det palmolja i ICA:s chips? Kan man inte använda någon annan typ av olja? Har ni koll på vilken olja ni använder, så att jag inte behöver bidra till regnskogsskövling genom att handla chips hos er?
I övrigt vill jag säga tack och bravo till er I love eco-serie. Tydlig, god, snygg, prisvärd och stort utbud!
Hälsningar
Sara-Linnéa Andersson

Svar från Vattenfall

2008-04-04T08:34:00.002+02:00

Första svaret från en av makthavarna jag skrivit till har kommit!
Vattenfalls forskningschef Lars Strömberg har skrivit ett långt och ambitiöst svar - jätteroligt att han tar sig tid! Men det är rimligt att han gör det - en av mina poänger är ju just att jag är delägare i Vattenfall, och därför bör få säga mitt om vart företaget är påväg.
Det komiska är att efter att jag skrev till Vattenfall har haft just Lars Strömberg som föreläsare i en kurs, och att vi personligen har diskuterat ungefär det här. Och att han eller någon av hans närmsta kollegor kommer att vara handledare för mitt exjobb i höst. Fast det vet ju inte han (men jag ska berätta det när jag svarar).

Självklart har Lars Strömberg många poänger. En stor systemomställning går långsamt. Europa idag är helt och hållet beroende av kolkraft - skulle inte Vattenfall producera den skulle nån annan göra det, och det vore inte bättre. Det finns inga magiska lösningar, och det är i systemet idag omöjligt att ersätta kolkraft med vindkraft rakt av eftersom vinden blåser när den vill, men kolet brinner när vi vill. Så länge vi inte kan tänka oss att använda datorn och ha det ljust inne bara under blåsiga timmar, så måste vi ha elproduktion som vi kan styra.

Felet jag tror att Lars Strömberg gör i sitt tänkande, är att han är fast i det nuvarande systemet. El produceras på stora kraftverk, och distribueras på stora nät, land och rike runt. I den ekvationen är det mycket svårt att få lönsamhet i exempelvis solceller.
Jag tror att ett större systemskifte än så måste ske det närmaste seklet. Jag tror att vi kommer röra oss bort från gigantiska kraftverk och elledningar, mot mer lokal producerad - och lagrad - el. Ett samhälle där alla tak, väggar, fönster, gator och torg även är solceller, där det sitter små vindsnurror på varje lyktstolpe och det står batterier (eller någon annan av lagringsformerna som är under utveckling) i varje källare. De förnyelsebara energikällorna passar av naturen bättre för småskalig elproduktion, något som Lars Strömberg också är inne på när han säger att "Solpaneler på en båt eller en fyr i Skärgården fungerar alldeles utmärkt däremot, så grundtekniken finns, men varken volymerna eller kostnaderna är rimliga." Vad han däremot menar med nästa mening: "Tyvärr hjälper inte utveckling något märkbart här heller tyvärr." är oklart. Hur billigt skulle kolkraft vara idag utan den utveckling den har gått igenom de senaste 200 åren? I samma storleksorning som solceller, skulle jag säga - effektiviteten för kolkraft var otroligt låg i början. Antagligen tänker han som han gjorde när vi pratade om detta under en lektion: att bara kringkostnaderna (stativ, ledningar, underhåll) för att bygga ett solkraftverk är så stora att det inte skulle löna sig, även om själva solcellen var gratis. Ett typexempel på Strömbergs systemtänk - solceller ska sättas upp i stora parker, för vi har alltid producerat el mycket på samma ställe tidigare.
Det är naturligtvis inte konstigt att Vattenfalls forskningschef tänker som han gör. Han är del i ryggraden i det gamla systemet. Det har historiskt sett varit svårt för stora, etablerade företag med långa traditioner att hänga med och förstå när tiderna ändras. Det blir unga uppstickare som tar ledningen i systemskiften - de har förmågan att tänka på nya sätt.
Jag tror att det här är på gång. Viva la solceller!

Såhär skriver Lars Strömberg:

Bästa Sara-Linnea,

Du har skrivit till vår VD Lars Josefsson och till vår strategidirektör Helmar Rendes. Jag tar mig friheten att svara.

Jag tycker det är bra att du engagerar dig i vår verksamhet. Det verkar också som du är ordentligt påläst dessutom. Sen kan det ju vara så, att våra åsikter skiljer sig åt en del. Jag tror dock inte så speciellt mycket faktiskt.

Det är ju helt rätt som du säger att vi är en av de större producenterna av el. En stor del därav från kol dessutom, vilket innebär att vi är ett av de företag som släpper ut mest koldioxid. Närmare 90 miljoner ton förra året. Vi tycker inte heller det är bra, och vi kan heller inte fortsätta göra det i framtiden. Därför har vi en ganska strikt strategi hur utsläppen ska minskas. Vi har lovat halvera dem till 2035. Detta kan vi göra med en konsekvent satsning på förnybara energiproduktionstekniker, och på att fånga in koldioxid och permanent lagra den. Vi är helt överens om att så snabbt som är möjligt övergå till förnybara energikällor i Europa. 20-20-20 målet har blivit en politiskt avvägd målsättning vi också ställer upp på. 20 % förnybart, 20% minskning av CO2 utsläppen och 20 % besparing, eller effektivisering. Bra och det är nog möjligt att uppnå. Problemet ligger i att vad gör vi med de återstående 80 % en. Vi vet att de fossila bränslena utgör en stor del av detta idag. Tyvärr verkar det som en ännu större andel kommer från fossila bränslen 2020 eller 2030. Vi har inga medel att göra en omställning varken snabbare eller till en större andel. Dessutom ökar totala behovet av el, inte minskar.

Därför jobbar vi mycket med vindkraft idag. Vi bygger mycket, och en mycket stor del av våra investeringar de närmaste åren går till detta. Det tar dock tid, och att få tillstånd är svårt, men vi jobbar på. Vi är en av de största biobränsle användarna för energiändamål i Sverige, bortsett då från massa och pappersindustrin. Problemet här är ju att det inte finns tillräckligt med råvara idag för energiändamål. Vi importerar nästan hälften av biobränslet som vi eldar i Sverige från andra länder. Vilka har en betydligt större andel fossila bränslen i sin energimix än vad vi har och alltså borde använda det själva. Våra kraftvärme och värme verk i Sverige är nästan enbart eldade med biobränsle idag. Sol kan inte bidra med nästan nånting til den stora energimixen i Norra Europa. Solpaneler på en båt eller en fyr i Skärgården fungerar alldeles utmärkt däremot, så grundtekniken finns, men varken volymerna eller kostnaderna är rimliga. Tyvärr hjälper inte utveckling något märkbart här heller tyvärr.

Vågkraft har Vattenfall engagerat oss i, i många år. På de senare åran har dock lovande teknik kommit fram, som dessutom är robust nog att hålla, och relativt effektiv, så kostnaden kan komma ner till rimliga nivåer i framtiden. Vi har tecknat samarbetsavtal med två företag om utveckling av vågkraft nyligen, både i Sverige och utomlands. Vi tror det kan bli bra, och vi bedömer det möjligt att ha totalt i Europa 50 MW i drift om 5 år, och 500 MW om 10 år. (Alla aktörer sammantget alttså) Tyvärr är det på Atlantkusten i huvudsak det finns någon kapacitet som kan få betydelse. Östersjön och västkusten kan ge bra bidrag, men inte speciellt stora. Övriga tekniker, som vi känner till eller är på G har ingen potential under tiden fram till 2030. Väte är bara en energibärare som måste tillverkas av något annat, och hjälper inte alls energiförsörjningen med förnybart. Mer biobränsle hänger på hur det går att få fram bränsle i Europa. Vind bygger vi så mycket vi kan. Vågkraft har en begränsad potential, även om detta är bra, kan den bara bidra marginellt till totalen. Summa summarum, så långt jag kan se framåt är Europa fortfarande mycket berooende av kol eller kärnkraft.

Därför arbetar vi med att fånga och lagra CO2 i geologiska formationer. Det är det kraftfullaste verktyget vi har att minska utsläppen. Dessutom ser jag det inte alls vara fel att Vattenfall äger kolkraftverken i Tyskland, Danmark och Polen. Dels är de tyska och danska verken bland de effektivaste och renaste i världen. Dels gör vårt ägarskap att de kommer att förbättras kontinuerligt, att bli alltmer effektiva, och efterhand kunna bytas ut mot enheter med koldioxidavskiljning. Då kommer vi skapa kolkraftverk som släpper ut nära noll av allting till atmosfären. Kolsdioxidavskiljning innebär nämligen att i stort sett alla andra föroreningar försvinner i samma omfattning.

Det tycker jag är bra, och gör att jag ock mina kollegor med stolthet idogt kan jobba vidare med detta. Sen är det ju så att tekniken ännu inte är framme, så jag kan bara säga att jag är ganska säker på att det kommer att fungera. Snart får vi bevis, när vi drar igång vår stora Pilotanläggning i Tyskland i sommar.

Jag hoppas att du fortsätter med ditt engagemang, men att du också följer vad vi gör på vår hemsida www.vattenfall.com. Jag tror det bara är bra att vi äger kolkraftverken och inte nån annan med mindre engagemang.

Vill du dessutom få mer input om detta, är du välkommen att delta i mina och andras föreläsningar och seminarier på Chalmers eftersom du bor i Göteborg. På Chalmers sker mycket nu. Resultat från forskning om nästa generagtion tekniker kommer fram varje vecka.

Du skriver att Företaget borde satsa allt det överhuvudtaget förmår på att utveckla och bygga vindkraftverk, solceller, vågkraft, biomassakraftverk och andra typer av förnyelsebar energi, och låta dessa energikällor ersätta kolkraftverken så snart det någonsin går. Som en av många miljoner delägare i Vattenfall säger jag därför: Satsa seriöst på förnyelsebar elkraft nu! Jag påstår att det är det vi gör. Det går inte fortare än så här tyvärr.

Dessutom hoppas jag att du ska överväga det andra du skriver: Sluta producera kolkraft i mitt namn! Om inte vi gör det, där du faktiskt både kan hålla koll på att vi jobbar framåt och påverka vår verksamhet, så skulle nån annan producera detsamma, eller mer med kol. Nu vet du i alla fall, att vi tar det här seriöst, även om det inte går så fort som du skulle vilja. Det går faktiskt inte så fort jag skulle vilja heller.

Hälsningar

Lars Strömberg

Forskningschef på Vattenfall

____________________________

Medhåll från regeringen

2008-03-13T22:14:00.004+01:00

Det händer grejer! Regeringen utreder nu möjligheten att bygga speciella banor för snabbtåg i Sverige, och i DN kan man läsa uttalanden från Åsa Torstensson som skulle kunna vara tagna från mitt brev till henne. Jag har visserligen inte fått något svar, men hon kanske har läst det ändå? :)
I vilket fall: Hurra! Det finns hopp för tåget!

Hur stort hoppet är kan möjligen diskuteras - några äldre artiklar ur DN har helt delade meningar. En säger att ett snabbtåg från Oslo till Berlin via Göteborg nu kommer byggas. Kanon! Superbra. Den kan eventuellt vara klar 2025. Jo, det är bättre än inget, men känns det ändå inte lite visionslöst? 2025, då börjar jag närma mig pensionen.

I en artikel från augusti hävdar SJ-chefen att tåget lätt kan konkurrera ut allt inrikesflyg söder om Östersund, men då behövs satsningar på 50 miljarder. Förra året satsades 7 miljarder. Å andra sidan, det är hans jobb att säga så. Snacka om partisk.

Partisk är jag också - imorn tar jag tåget till Rom!
Just den här gången känns det inte så farligt att det tar ett drygt dygn att åka. Det är avkoppling. Så länge det inte tar ett dygn att boka biljetten, vilket det tyvärr nästan gör. Om det är något som verkligen skulle behöva göras för att underlätta tågresor i Europa så vore det att styra upp bokningssystemet. Varför kan man inte boka internationella tågresor på internet? Varför måste man sitta timtals i telefon och lyssna när SJ-anställda brottas med ett fantastiskt osmidigt datasystem? Snart blir det nog ett brev till SJ, die Bahn eller nån tågsamordnande EU-myndighet (finns det?) om det här.

Bis dann!
/Sara-Linnéa

Bygg energieffektivare!

2008-01-29T22:19:00.000+01:00

Ett till mejl till Maud Olofsson. Hon har hand om mycket som jag är intresserad av, visar det sig! Men hon (hennes sekreterare) är inte så snabba: mejlet jag skickade för en vecka sen har inte ens blivit registrerat än. Mitt första brev, till Åsa Torstensson, har blivit registrerat, men inte fått något svar. Så fort det kommer lägger jag upp det också här.
Mitt mejl löd som följer:

Äntligen börjar Sverige vakna och inse att klimatkrisen verkligen är en kris, som vi behöver göra något åt. Nu. Jag håller helt med regeringsförklaringen i att ”Kraftfulla åtgärder för att möta klimatförändringarna ska genomföras inom transport-, bostads- och industrisektorn”. Jag tror att bostadssektorn är den sektor där det lättast och billigast går att göra riktigt stora effektiviseringar.

40% av all energi som används i Sverige används i byggnader, och den största delen är uppvärmning. Detta trots att uppvärmning av hus egentligen är helt onödigt! Teknik för att bygga så kallade passivhus, helt utan uppvärmning, har funnits och använts i årtionden. Det är oftast inte dyrare att bygga ett passivhus än att bygga ett traditionellt hus – de extra kostnaderna för ökad isolering och bättre fönster sparar man igen på att inte installera ett värmesystem. Och trots detta är andelen passivhus som byggs försvinnande liten. Varför byggs det fortfarande hus som är så otäta att de behöver uppvärmning? Hur kan det vara tillåtet?

Det pratas mycket om att byta till lågenergilampor, vilket i och för sig är bra. Men den verkliga energiförlusten görs inte när belysningen bidrar till att värma upp rummet, utan när värmen som produceras tillåts lämna huset. Vi i Sverige tycker också om att framhålla oss själva som miljövänliga för att vi har relativt mycket fjärrvärme. Fjärrvärme är mycket riktigt att föredra framför många andra uppvärmningssätt. Men – hur miljövänligt är det att låta värmen försvinna ut genom dåligt isolerade väggar och fönsterglas? De flesta hus i Sverige eldar bokstavligt talat för kråkorna! Det har vi inte råd med, när vi samtidigt måste drastiskt minska våra koldioxidutsläpp.

Lagen om energideklaration av byggnader är ett viktigt steg i rätt riktning, men det är ett för litet steg. Byggbranschen är en långsam och trög branch, som tydligen inte självmant går vidare med att göra passiva hus. Husbyggande är också ett fall där konsumentmakt inte fungerar – avståndet mellan dem som bor i husen (och alltså betalar för uppvärmningen), och dem som ritar och bygger husen är för långt. Politisk styrning krävs! Vi har redan en byggnorm som reglerar hur hus får byggas, och vilka energikrav de måste uppfylla: alltså behövs ingen ny lagstiftning, utan bara en uppskärpning av den gamla. Men en sådan uppskärpning är nödvändig för att förverkliga den stora energibesparingspotential som finns i byggnadssektorn.

Därför uppmanar jag näringsdepartementet, som är ansvariga för effektivare energianvändning i Sverige: Reglera byggandet så att alla nya hus görs passiva! Se till att de hus som renoveras blir omgjorda till passivhus! Det vore ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att spara massor med energi, som istället kan användas till något bättre. Och det bästa av allt: tekniken är utvecklad - vi kan börja direkt. Allt som krävs är politisk vilja.

Med vänliga hälsningar

Sara-Linnéa Andersson,

25-årig civilingenjörsstudent i Göteborg

P.S. Jag kommer publicera det här brevet, och det svar jag förhoppningsvis får, på min blog: http://paverkansbloggen.blogspot.com. Där kommer även andra brev jag skriver till makthavare under året att dyka upp. Titta gärna in om du vill veta vad jag tycker om andra saker. Och vem vet, jag kanske hör av mig igen till dig!

Satsa på järnvägen!

2008-01-15T16:27:00.000+01:00

Idag har jag skickat ett mejl till infrastrukturminister Åsa Torstensson, om att vi borde bygga mycket mer järnvägar och mycket mindre vägar. Henne får man tag i via ett formulär på regeringen.se. Skriv gärna dit du också och håll med! Såhär skrev jag:

Hej!

Jag heter Sara-Linnéa Andersson och är en av medborgarna i landet du är med och styr. Jag skriver till dig för att jag tror att du är en viktig person för Sveriges och i förlängningen hela världens framtid: jag tror att politik är en avgörande kraft för att skapa ett hållbart samhälle. Eftersom du är min folkvalda på området vill jag berätta vad jag tycker borde göras i Sveriges infrastrukturpolitik, nämligen att seriöst satsa på järnvägen och prioritera järnvägens utveckling högt över bilvägarnas.

Visst pratas det oerhört mycket om klimatförändringar för tillfället. Men det pratas av en anledning. Klimathotet är lika allvarligt som kärnvapenhotet var under kalla kriget, och dessa två hot är de enda under mänsklighetens historia som på allvar kunnat hota hela vår existens. Något måste göras, nu! I Sverige, som producerar sin elkraft i stort sett koldioxidneutralt, är biltrafiken den största källan till växthusgaser. En av de viktigaste åtgärderna för Sveriges del är alltså att flytta över stora delar av vägtransporterna till järnväg. Som bonus blir man också av med många av de andra stora problemen som bilar innebär: dålig luft, trängsel och trafikdöd.

Jag ser tre saker som behöver göras för att tåg på allvar ska kunna konkurrera med bilar och lastbilar:

1. Bygg järnvägar istället för vägar!

Idag väljer många bil framför tåg, och lastbil framför godståg, eftersom det är snabbare. Varför är det snabbare? För att vi under många år har satsat otroligt mycket pengar på vägnätet, medan vi nästan inte har satsat något alls på järnvägen. Detta håller på att ändras, så vitt jag förstår, men på banverkets hemsida läser jag att av 373,3 miljarder som satsas på väg- och järnvägsutbyggnad 2004-2015 går bara 107,7 miljarder till järnvägen. Vägbyggen får alltså fortfarande nästan fyra gånger så mycket pengar som järnvägsbyggen!

Jag tycker att vi istället borde satsa nästan alla pengarna på järnvägen, och i princip inte göra något alls åt vägarna. Folk skulle snabbt tröttna på att sitta fast i bilköer på undermåliga vägar när de kunde ta tåget till jobbet på halva tiden.

Att tåget idag upplevs som krångligt, dyrt och långsamt jämfört med bilen är på intet sätt en naturlag – det styrs av infrastrukturinvesteringarna! Våga lägga pengarna där de bygger ett hållbart samhälle istället för att köra oss längre in i bilsamhällets återvändsgränd!

2. Satsa på driftsunderhåll av järnvägarna!

En annan sak som gör att järnvägen inte framstår som ett seriöst alternativ till vägen är den dåliga skötseln. För att illustrera kan vi tänka oss att ett träd blåser ner över E4:an någonstans mellan Stockholm och Malmö, och helt blockerar vägen. (Detta är i princip orealistiskt eftersom vägen är bred och att det, eftersom man prioriterat vägen så högt, finns säkerhetsmarginaler mellan vägen och skogen för att det här inte ska hända, men ändå, för jämförelsens skull.) Hur länge skulle det tillåtas stoppa trafiken? Under inga omständigheter mer än några timmar, sen skulle det vara borta. Men om vi tänker oss att samma sak hände på Södra Stambanan, E4:ans motsvarighet på järnvägssidan? Här behöver vi inte fantisera, eftersom det hände för några vintrar sedan. Inte ett tåg kunde gå på flera dygn. Det här borde inte kunna hända!

Det kan omöjligt vara svårare att hålla järnvägen i ständigt körbart skick än att göra samma sak med motorvägarna: det handlar om prioriteringar. Det är dags att prioritera tåget!

3. Bygg banor för höghastighetståg!

Sverige ligger hopplöst efter övriga Europa när det gäller snabbtåg. TGV kom i Frankrike på åttiotalet, och kör normalt i högre hastigheter än vad det senaste svenska projektet ”gröna tåget”, som möjligen rullar på banorna om åtta år, kommer göra. Att Sverige ligger så dåligt till beror på att vi inte satsat på att bygga särskilda järnvägar för snabb trafik, utan vill köra allt på samma banor. Det sägs (t.ex. i Framtidsplan för järnvägen) vara svårt att få ekonomi i höghastighetsbanorna i Sverige p.g.a. stora avstånd och liten befolkning. Jämför detta med vägnätet, där vi i högsta grad byggt separata vägar för snabb trafik – motorvägar – trots att det är långt mellan orterna och förhållandevis få som kör på dem. Det är skrattretande att tänka att sig att alla bilar i Sverige skulle köra på 70-vägar! Återigen handlar det om prioriteringar. Höghastighetståg är det enda som kan konkurrera med flyg, framförallt på inrikessträckor, men även på kortare Europaresor. TGV har konkurrerat ut flygen Paris-Lyon och Paris-Bryssel, och är på god väg även på sträckan Paris-London. Eftersom flyget är en av de absolut värsta klimatbovarna är höghastighetståg ett viktigt steg mot ett hållbarare samhälle.

Vad hela frågan handlar om är att vi måste börja se tåget som ett seriöst alternativ till bilen, och satsa pengarna därefter. Den här typen av jättelika infrastrukturella system bygger sig inte av sig själva, och påverkas knappast av konsumentmakt. Det krävs politisk styrning. I dessa klimatkrisens tider krävs dessutom modig, framåtblickande politisk styrning, som siktar mot ett hållbart samhälle. Därför uppmanar jag dig: Våga satsa seriöst och ambitiöst på järnvägen – tågtrafik är en av de sakerna som verkligen kan göra skillnad i Sverige!

Med vänliga hälsningar

Sara-Linnéa Andersson,

25-årig civilingenjörsstudent i Göteborg

Medborgarmakt

2008-01-07T19:30:00.000+01:00

"Påverka din politiker", hör jag från alla möjliga håll. "Berätta vad du tycker - saker måste börja hända nu!" Och det är sant: samhället vi lever i är väldigt långt ifrån hållbart, för att ändra det behövs politiska insatser, och för att göra politiska insatser behövs folkligt stöd.

Jag är inte folket, men jag är en liten liten del av det. Och jag tycker en massa saker. Därför är mitt mål för 2008 att utnyttja min medborgarmakt, att försöka påverka. Det kommer jag göra genom att skriva till politiker eller andra mäktiga personer i samhället. Jag kommer publicera mina brev och de svar jag eventuellt får på den här bloggen. Påverkansbloggen.

Mina brev kommer antagligen mest att handla om energi och miljö på olika sätt. Kanske kommer det dyka upp något om jämställdhet, eller demokrati, eller något annat som just då engagerar och/eller upprör mig.
Håller du med mig? Eller inte alls? Kommentera! Poängen med att göra det här även i bloggform är att kunna diskutera med andra som också tycker saker.

Med förhoppningar om ett engagerat 2008
Sara-Linnéa